Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: På jakt efter det förflutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
PÅ JAKT EFTER DET
FÖRFLUTNA
Le vieux Paris n’est plus. La forme d’une ville
Change plus vite, helas, que le cæur d’un mortel.
Det var när baron Haussmann på 1850-talet
började sin storstädning i det inre Paris som
Baudelaire skrev detta melankoliska och ofta
citerade verspar. Men det var icke, som man
vanligen hör, Citéöns vandalisering —
härvidlag är det omöjligt att använda ett mildare
ord — utan försvinnandet av den pittoreska
sextonhundratalsbebyggelsen mellan Louvren
och Tuilerierna, som närmast inspirerat
skalden. Detta lilla aristokratkvarter bildade ett
helt tillsammans med Palais-Royal, vars
numera övergivna arkader ännu under
restaurationstiden utgjorde en kär tillflyktsort för
den förnäma världen — med gnistrande
juvelerarbutiker, modesalonger,
antikvitets-lådor och små intima kafélokaler kantande
den vackra lilla parkfyrkanten: kort sagt, en
parisisk motsvarighet till Markusplatsen i
Venedig, som inte ens saknade dagliga visiter
av Louvregårdens vita duvflockar. Här var
också det offentliga hasardspelets eleganta
centrum, innan ruletten 1838 förbjöds i
Frankrike. Bland andra historiska dyrgripar,
som då jämnades med marken för att lämna
plats åt den nya fängelseliknande
Louvre-längan åt Rue de Rivoli med kejserliga
skattkammaren, var även Hotel de Rambouillet,
låt vara att konung Ludvig Filip, som
klumpat till så mycket annat, redan
hunnit med att förvandla denna den parisiska
salongskulturens vagga till hovstall och
kuskboställe. Nemesis kom med Tuileriernas
brand under Kommunen, som åter öppnade
stora Louvregården, fast åt väster, och
samma folk, som på hans order raserat den
gamla kungastaden, gjorde nu även den siste
kejsaren hemlös i Paris.
En svensk eller sägom, för att vara på den
säkra sidan, en gammal stockholmare förstår
kanske bäst denna Baudelaires gripenhet
inför just detta kvarter, om han drar sig
till minnes all den lyriska känslosamhet som
löstes på våra breddgrader då gamla Norrbro
gick all världens väg för att lämna rum åt
nya riksdagshuset. Och likväl fanns på gamla
Norrbro inga märkvärdigare historiska
min-nesgömmor — möjligen med undantag av
hovstallarna och dynastien Bonniers första
mera presentabla boklåda, vidare den goda
källare, där August Blanche spottade C. J. L.
Almquist i ansiktet, och slutligen det hus,
där ”Amorinas” skald bad den gamle
ockraren von Scheven att icke spotta i glaset,
fast han blandat en smula arsenik i
brännvinet. I många former trivs det sköna —
varmed jag ej vill ha sagt, att det litterära
umgängeslivet i den tessinska kungaborgens
skugga skulle vara särskilt karakteristiskt för
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
