Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist; Amerikansk prosa. II - Anmälda böcker - Ernest Hemingway, Winner Take Nothing - Dorothy Parker, After Such Pleasures - George Milburn, No More Trumpets - William March, Company K
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKANSK PROSA. II
”Religion är opium för folket. Ja, och
musik är opium för folket. Och nu är
ekonomi opium för folket, tillsammans med
patriotism i Italien och Tyskland. Hur var
det med sexualitet, var det opium för folket?
För en del människor. För en del av de bästa.
Men sprit var det förnämsta av allt opium
för folket, å, ett utomordentligt opium.
Ehuru en del föredrog radio, ett annat
opium för folket, ett dåligt opium som han
nyss försökt. Dessutom fanns det spel, ett
opium för folket om något, ett av de äldsta.
Ambition var ett annat opium för folket,
jämte tron på nya regeringar.”
Slutligen frågar han sig om inte även bröd
är opium för folket. Men varför skulle folk
opereras utan bedövning? Varför skulle inte
alla slags opium för folket vara av godo?
undrar han. Men: ”Revolution är inget
opium. Revolution är en katarsis, en extas
vilken endast kan förhindras genom tyranni.
Opium behövs före och efteråt.”
Ännu en variation på temat ”winner take
nothing”.
Den sista berättelsen i samlingen är den
personligaste och den mest sympatiska. Det
är en man som kör bil genom ett landskap
tillsammans med sin son, han kommer
därunder att tänka på sin far och sin
uppväxttid och det helas sammanhang. Fadern hade
så goda ögon och var en utmärkt jägare;
men sexualitet förstod han sig inte på; han
var sentimental och hade mycken otur: ”alla
sentimentala människor blir ofta bedragna”.
Själv brukade han umgås med indianerna
som höll till i skogen, han låg under träden
med en indianflicka som strök sig intill
honom och sade: ”Make plenty baby what
the hell!” Och nu frågar honom hans son
om fadern och om indianerna. Han kan bara
svara undvikande medan minnena virvlar
upp inom honom: flickan med de bruna
benen och den välsmakande munnen, ljuset
DOROTHY PARKER
i skogarna, barrens stick i huden,
lägereldarnas doft. Men han kan inte tala om det;
sonen måste själv uppleva, själv skaffa sig
sin erfarenhet. Berättelsen spelar över
väsentliga men oftast förbisedda erfarenheter, lätt
som solljus över marken i en blåsig skog.
Hemingway har sällan någon lokalfärg,
han gör bara en antydning om bakgrunden,
han finner sina människotyper överallt och
de är överallt sig lika: i hans noveller vet
man ofta inte om man befinner sig i Paris,
i Spanien, Italien, Mexiko eller Amerika.
Han är internationell såsom många aspekter
av den nutida tillvaron är det; och likväl
är han på något sätt omisskännligt
amerikansk, kanske bland annat därför att den
förnekade känslans problem ligger under
allt han skrivit: han finner sin
tillfredsställelse i att konstatera känslans frånvaro
eller bevisa dess meningslöshet, han anser
livet mekaniskt och betraktar det konsekvent
som en obeveklig, blind maskin, inför vilken
det är bättre att vara en robot än en levande
och förnimmande människa. Hemingway hör
till samma typ som Aldous Huxley: den
mekaniska livsuppfattningens pessimister. Till
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
