Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Att läsa Shakespeare - Anmälda böcker - Logan Pearsall Smith, On Reading Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT LÄSA SHAKESPEARE
om Robertsons mening, att Shakespeare skulle
ha sökt sig en helt annan uttrycksform för sitt
skaparbehov än teatern, om han inte av
ekonomiska skäl hade måst arbeta för scenen.
Stackars Shakespeare! Inte nog med att
Darwin ansåg honom odräglig att läsa. Nu
kommer också mr Smith och anser honom
omöjlig att spela! Nämn mig ett enda exempel på
att en shakespearepjäs eller en
shakespeare-figur blivit rikare på scenen än i boken,
säger han. Och han uppfordrar teaterns män
att svara.
Såvitt jag vet, ha de blivit svaret skyldiga.
Icke därför att där icke finns någonting att
svara. Men därför att de icke ha så gott om
tid, att de kunna svara på dylikt lättsinne.
Smiths inställning är ett av de många
exemplen på hur lågt dramats och teaterns
estetik står nutilldags.
Ser man Shakespeare som kompositör till
dramatiska jättefresker, stora och böljande som
Botticellis, Rafaels. Michelangelos, Tizians,
Veroneses — men jättefresker som rullas upp
under några timmar kväll efter kväll i
tillfälligt, levande människomaterial, inför en
otåligt äventyrshungrig publik — ser man
honom, med andra ord, som en teaterman,
som lever i sin konst och komponerar i
enlighet med dess lagar — så får man en ganska
annorlunda syn på mångt och mycket i hans
verk, och på mångt och mycket i både teater
och människor också för resten.
Men mr Smith avfärdar allt detta om teater
och dramatik som ett av de tre stora
avskräckande monstrerna i
Shakespeareforsk-ningen.
Det andra av dessa tre monstrer är
sonettfrågan. Sonetternas lyriska mystik har mr
Smith en stor dragning till. Men vår tids
psykoanalytiker ha till den grad varit och
rotat i dem, för att i dem hitta exempel på
dubbelkönad erotik, att mr Smith låter dem
ligga.
Det tredje monstret är svårare att inte
ständigt återvända till: ”the dark period” —
sammanhanget mellan Shakespeares liv och dikt,
speciellt under tragediernas tid. Som alla
andra, som syssla med Shakespeare, har mr
Smith svårt att inte vilja se mannen bakom
verket. Och som alla anar han honom i de
Hamletliknande gestalter som dyka fram i de
olika pjäserna. Inför dem samlar mr Smith
också i några avslutande ord den stämning
som burit hela hans animerande lilla
Shake-spearebok:
”Mest älskar jag dessa pjäser — ’Hamlet’,
’Som ni behagar’ och ”Stormen’ — vilka äro
silverfärgade av samma lynnesspel som
sonetterna. Att drömma, att tänka, att förlora sig
själv i tankar utom räckhåll för vår själ, att
älska världens glada anletsdrag och dock veta
att de äro en illusion–––––allt detta är
uttryck för ett ironiskt sinne, för en lycklig,
lekfull och likväl melankolisk natur, som
uttrycker sig själv i en hemlig rytm, en kadens,
en utsökt och drömlik musik — och sådant
är för mig den ljuvaste poesi i världen.
Och nu när jag har återvänt från vår egen
tids Sahara till domänerna för Shakespeares
fantasi, med deras lyskraft och rikedom, med
stormar som hota att skaka världen ur sina
gängor och scener som krossa ens hjärta, är
jag mest glad över att ha funnit, eller tro
mig ha funnit, Prospero i hans hertigdöme
och den drömmande danaprinsen i hans värld
av egna tankar. Och om jag medan jag
lyssnat alltför länge och blivit förtrollad av hans
röst, säkert den mest magiska, den mest
musikaliska av alla röster, om jag därunder också
förlorat mitt förstånd, så förstår ni, att det
ej är bland de högljudda teoretikerna ni
skall finna mig, utan bland tillbedjarna.
sjungande hans lov.”
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
