Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg. Kierkegaards själsliga konstitution - Anmälda böcker - Hjalmar Helweg, Sören Kierkegaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIERKEGAARDS SJÄLSLIGA KONSTITUTION
teori, att Kierkegaard bröt med Regine,
därför att hans depression icke tillät honom att
göra henne lycklig, är bara en välmenande
eufemism, som förväxlar den sanna
bevekelse-grunden med ett fingerat motiv. Kierkegaard
måste ha ensamhet omkring sig, vidd och
avstånd. Och när han kände sin isolering på
allvar hotad, skydde han inga medel för att
värna den. Hans försök att genom andlig
tortyr förmå Regine att bryta deras
förbindelse är så utspekulerat, hans önskan att
uppväcka hennes hat och därigenom hjälpa henne
att mindre djupt känna besvikelsens bitterhet
bottnar i en så egenartad kasuistik, att jag
icke fattar, hur man kan tilltro en cykloid
människa, en spontan och impulsiv natur,
slik kallblodighet. Den omtanke, det skenbara
ädelmod, som man till äventyrs kan utläsa
ur Kierkegaards raffinerade plan har intet att
skaffa med verklig känslovärme lika litet som
hans studentårs backanaler med sannskyldig
sällskaplighet. Kierkegaard visste mycket mer
om sin naturs villkor än Helweg fattar eller
vidgår. Åter och åter talar han om sin
”hemlighet”, om detta, som han icke kan eller får
blotta; och endast den naive föreställer sig,
att han härmed avsåg någon fördold ”synd”,
ett psykiskt trauma eller vilken som helst
isolerad upplevelse, innesluten i minnets
bärnsten. Kierkegaards ”hemlighet”, det är
själva rymden kring hans själ, hans livs
betingelse och atmosfär. Utan den är han
maktlös, väsenlös. Detta är den schizoides
typiska situation. Om än de många
pseudonymer, under vilka Kierkegaard framträder,
icke böra betraktas som egentliga
förklädnader, sinnebilda de likväl hans väsens
driftmässiga strävan att upprätthålla
personlighetens anonymitet.
Är man alltså övertygad därom, att
Kierkegaard till sin väsentliga läggning var klart
schizoid, behöver man icke spilla många ord
på Helwegs tes, att han skulle ha lidit av en
manisk-depressiv sinnessjukdom. Ty det är
ju icke på schizoid basis som denna psykos
utvecklar sig. Helweg söker styrka sin tes
genom påpekandet, att Kierkegaard
bevisligen icke var schizofren. Man undrar, om
det är otillåtet att anta, att han möjligen hade
sitt förnuft i behåll. Vad som för Helweg
på ett så övertygande sätt bevisar
Kierkegaards vansinne är hans väsens mörka
bottenstämning, hans djupa svårmod. Detta, menar
författaren, står icke i rimlig proportion till
yttre, objektiva fakta. Liksom det icke funnes
tillräckligt många yttre, objektiva fakta i
livet för att mer än väl motivera också den
tyngsta ångest, den bittraste bitterhet! Det
icke minst irriterande hos Helweg liksom hos
många andra psykiatriska skriftställare och
praktiker är benägenheten att utan vidare
betrakta fasa och dov nedslagenhet som
sjukliga stigmata. Med större rätt kunde man anse
ogrumlad sinnesfrid inför livets ansikte som
tecken på en intellektuell defekt. Psykiatrien
är en ung vetenskap, och den har näppeligen
hunnit mycket längre än till vissa
förberedande terminologiska bestyr. Säkert är, att
den ännu icke ådagalagt någon
kunskapsteoretisk självbesinning eller prövat sina
grundbegrepp på deras hållbarhet. Om det
mänskliga själslivet brukar den med orubbad
dogmatisk suffisans termer sådana som ”friskt”
och ”sjukt” utan att ana, att den talar i
bilder. Dessa termer äro lånade från området
för det kroppsliga livet, där de motsvaras av
påtagliga realiteter. När det gäller psykiska
fenomen ha de alltigenom karaktären av
liknelser. Dylika liknelser kunna vara
användbara nog men böra handhas med
försiktighet. Det gar icke an att stämpla som sjuka
alla sällsamma, svårmodiga eller förströdda
andar. När den psykiatriska vetenskapens
målsmän bli medvetna härom, skola de med
större tvekan och med djupare skepsis
författa sina sakkunniga utlåtanden.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
