Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - John Langdon-Davies, Människan och universum, anmäld av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Vetenskapen vet ej
längre något bestämt
John Langdon-Davies: Människan
och universum. Auktoriserad översättning
av E. Thall. (Originalets titel: ”Man and
his Universe”.) Tiden. 6: 50.
Inom den så kallade bildade svenska
publiken är det väl endast ett fåtal som sedan
skoltiden mödat sig om att följa med kemiens,
fysikens och biologiens utveckling. De
professionella vetenskapsmännen bilda en ännu
trängre krets. Denna bildade publik är därför
också häpnadsväckande okunnig om den
fullständiga revolution i det naturvetenskapliga
betraktelsesättet, som ägt rum sedan
sekelskiftet. Vi fingo på sin tid i skolorna lära oss,
att den stora omvälvningen, övergången från
de metafysiska till de exakt
naturvetenskapliga metoderna, ägde rum någon gång i
början och mitten av adertonhundratalet, och
att denna moderna naturforsknings väg sedan
dess gått rak fram och pekat mot ett
utnyttjande utan sidoblickar av det vunna ständigt
växande materialet.
Så tänker väl ännu större delen av den
bildade publiken. Och dock ha vi alla gjort
en ny iakttagelse. Naturvetenskapen, som för
trettio, femtio år sedan — och ännu i vår
gymnasietids skolböcker — talade med hög och
tvärsäker stämma, har blivit påfallande
lågmäld. Dess tjänare uttala sig blygsamt och
svävande. Ingenting synes längre absolut visst
och knappast någonting absolut omöjligt.
Relativitetens ande svävar över vattnen. Och
de så kallade andliga värdena ha varit
föremål för en påfallande värdestegring. ”Det
nittonde århundradets materialism” står ej
längre särdeles högt i kurs.
Bakgrunden till denna tydliga
atmosfärförändring finner man i Langdon-Davies’ bok.
Här tecknas populärt — men icke för
populärt — hela utvecklingsgången av människans
syn på universum. Boken om ”Människan och
universum” blir med andra ord en slags
filosofiens historia, men med tyngdpunkten
förlagd icke till den metafysiska spekulationen
utan till natur- och världsrymdsuppfattningen,
varvid författaren dock hela tiden klargör,
hur nära de båda stå och måste stå
varandra. På detta sätt når Langdon-Davies i sin
högst fängslande skildring fram till ingenting
mindre än en exposé över mänsklighetens
historia, sedd i människans kamp om att finna
en fast punkt i universum, att icke få svindel
inför rummets och tidens oändlighet, och som
ett motto över det hela skulle man mycket väl
kunna sätta Pascals ord: ”Le silence éternel
des espaces injinis m effraye.”
Författaren börjar följdriktigt att teckna
människans uppkomst och liv på jorden som
ett led i den jordiska organiska naturens ur
jordisk synpunkt långsamma men ur kosmisk
synpunkt språngartat hastiga gestaltning.
”Universum skapar människan”, och sedan
följer den vidunderliga och orimliga
företeelsen, att denna ur universum framskapade
obetydliga varelse söker fatta universum —
slutligen rent medvetet. Det första stora försöket
är den grekiska filosofien, som sedan genom
Aristoteles och Ptolemaios under åtskilligt
mer än ett årtusende behärskar människans
uppfattning av universum.
Författarens teckning av den medeltida
världsbilden, då naturvetenskapliga problem
fullt logiskt ansågos kunna lösas endast genom
jämförelse och analys av uttalanden i bibeln,
hos kyrkofäderna och Aristoteles, utmärker
sig för ovanlig pregnans. Universum var Guds
kropp och måste därför vara fullkomligt. Ur
denna grundsyn skapades så småningom en
verkligt imponerande världsbild, vars makt
över sinnena nu förefaller ofattlig, men som
man måste ha klar för sig, om man
överhuvud skall förstå något av den västerländska
medeltiden. Mera logisk, fanatiskt logisk, i sin
världsuppfattning har knappast någon tid
varit.
”Den första renässansen” bröt denna enhet.
Kopernikus, Kepler och Galilei gjorde slut på
Aristoteles’ och Ptolemaios’ auktoritet, ryckte
jorden ur universums centrum och slungade
den runt solen ut på en hisnande färd i
världsrymden. Det tycktes omöjligt att längre
upprätthålla medeltidens tro att detta väldiga och
äventyrliga universum endast var till för att
tjäna människan.
Ännu värre for dock den teologiska och den
teleologiska världsåskådningen genom
New-tons matematiskt reglerande principer, vilka
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
