Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - John Langdon-Davies, Människan och universum, anmäld av Rütger Essén - Eyvind Johnson, Än en gång, kapten! anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tycktes förvandla universum till ett
självregle-rande urverk, där Gud var fullkomligt
överflödig, om icke såsom den prima causa, som
först satt det hela i gång. Detta var den
puritanskt fromme Newtons egen tro, men
eftervärlden kastade i stor utsträckning bort den,
och över ”Daltons stoft”, läran om de
nittiotvå fasta elementen eller grundämnena och
Darwins utvecklingsteori med dess
anpassnings- och kamp-för-tillvaron-principer kom
den västerländska uppfattningen slutligen
fram till sista sekelskiftets världsbild, den
”troende materialismens” apoteos.
Om man kan invända något mot
Langdon-Davies’ briljanta framställning upp till denna
punkt skulle det väl endast vara det, att den
är något väl ensidigt anglosaxiskt orienterad.
Varken Pascal, Leibniz, Goethe, Laplace eller
Cuvier synas få den plats som borde
tillkomma dem bredvid Newton, Dalton och
Darwin.
Men detta är icke någon väsentlig
anmärkning. Den mänskliga forskningens väg fram
till sekelskiftets tröstlöst mekaniska
materialism är i stort sett tecknad med kraft och
klarhet.
Det är emellertid vad som därefter följer
— eller det avsnitt som författaren benämnt
”Den nya renässansen” — som för den
”all-mänbildade”, det vill säga tämligen okunnige
läsaren erbjuder det största intresset. Ty här
får denne läsare åtminstone en aning om vad
som ligger bakom hela den nya atmosfären i
den moderna naturvetenskapen. Han får
bekräftelse på vad han anat, nämligen att denna
vetenskap icke längre är riktigt säker
varken på materiens oförstörbarhet eller ens på
den fysikaliska kausallagens absoluta
allmängiltighet. De nittiotvå grundämnenas
oföränderlighet är en redan för länge sedan
övergiven grundsats. Sekelskiftets fasta och
pålitliga materia är upplöst i abstrakta former och
visar företeelser av den mest fantastiska art.
Både i atomens oändligt lilla och i
världsrymdens oändligt stora värld ske ting som
synas i hög grad begränsa den gamla
hederliga kausallagens tillämplighet. Biologien har
förkastat det absoluta i Darwins
anpassnings-leori, tror mera på väsendet än på miljön,
mera på arvet än på yttervärldens inverkan.
Bergsons ”skapande utveckling” och hela den
nya ”dynamiska” filosofien ha fått en ytterst
gynnsam naturvetenskaplig bakgrund.
Vetenskapen vet ej längre något bestämt. . . Livets
gåta ter sig mera gåtfull än någonsin.
Där står nu den moderna människan i
relativismens blåst och driver med den skapande
utvecklingens flod. Inga gamla märken hålla
längre. Världsbilden av år 1900 var dyster
och tröstlös men fast. Världsbilden av år 1933
är oviss, skiftande, fantastisk. Somliga — och
till dessa tycks författaren närmast vara att
räkna — glädja sig över detta och tro på
mänsklighetens befrielse från fruktan och
andliga bojor — allt genom ”relativismens”
evangelium. Andra få en känsla av svindel.
För bägge dessa kategorier är emellertid
boken om ”Människan och universum”
verkligen i högsta grad läsvärd. Mig veterligt
saknar den i sin art varje motstycke.
Översättningen är tyvärr ej alltid
klanderfri. Stilen uppvisar talrika anglicismer. Och
man borde kunna förskonas från att — som
exempelvis på sid. 214 — se det engelska
”sensible” i meningen av ”förnuftig”
översättas med ”känslig”. Riitger Essén
Eyvind Johnsons
noveller
Eyvind Johnson: Än en gång, kapten!
Bonniers. 5: 50.
Svenska författare tänka i allmänhet mycket
litet på sin odödlighet, när de skriva sina
noveller. Snarare är det väl bittert materiella
hänsyn, som göra att de mellan de större
slagen i romanens form tvinga sig till att
författa en eller annan kortare berättelse för
dagstidningarnas söndagsbilagor eller
veckopressen. Det är ett beklagligt faktum att
novellsamlingar sällan få någon publik i Sverige,
följaktligen äro förläggarna ganska ohågade
att riskera sina pengar på så dubiösa företag
och följaktligen ha författarna inte heller råd
att i ett sammanhang och inom en gemensam
plan utarbeta en direkt för hoÅpubliken
avsedd novellsamling. De mera bemärkta
författarna, som ha förläggarnas förtroende, få
nöja sig med att med jämna mellanrum
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
