Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eyvind Johnson, Än en gång, kapten! anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skrapa ihop de bättre tidningsbidragen till
en samling, en ”mellanbok”, som i de flesta
fall utkommer på våren, då trängseln på
marknaden inte är så stor.
För två år sedan gav Eyvind Johnson ut
en novellsamling under titeln ”Natten är
här” (Eyvind Johnson torde vara Sveriges
främste boktitelsartist) och i dagarna
föreligger en ny, som han kallar ”Än en gång,
kapten!” Såväl de tidigare novellerna som
de nya ha väl ulan undantag varit i påse
innan de kommo i säck, de ha uppstått under
de inledningsvis berörda betingelserna. Det
bör därför framhållas som dessa samlingars
märkligaste egenskap, att de faktiskt båda två
äro så enhetliga att de kunde ha skrivits i ett
sammanhang utan alltför många och långa
distraherande avbrott. Det bevisar styrkan och
allvaret i denne diktares inbillning.
Den förra samlingen gav ett panorama över
1920-talets Europa, ett krigstrött och utarmat
Europa, med sargade människor i trista,
uppjagade storstadsenvironger. Författarens egna
hårda vandringsår som luffarturist hade givit
stoffet. Den nya samlingen är ännu bättre
sammanhållen till landskap och stämning.
Landskapet är Norrland, icke fjällviddernas
och de tysta skogarnas Norrland utan
rallarnas, gårdfarihandlarnas och de kringströvande
tivoliartisternas Norrland, med
järnvägsbyggen över förbrända myrmarker, med
ändlösa landsvägar, vresiga bönder och slarvigt
byggda samhällen. Färgen på detta landskap
är icke skogsgrön och blånande utan grå som
järn eller torrt ris. Det låter mycket trist men
är det inte. Denna novellsamling tillhör det
friskaste, som flutit ur Eyvind Johnsons
penna. Den som betvivlat att Eyvind Johnson
är en berättare och inte bara en virtuos stilist
och finurlig resonör bör läsa ”Än en gång,
kapten!”, innan han går ed på sin
övertygelse. Följdes denna uppmaning av alla,
som känna sig träffade, skulle boken också
bli den publikframgång den förtjänar att bli.
Naturligtvis äro inte alla bokens historier
av samma höga kvalitet; mellan de
färdig-arbetade, fullviktiga blocken finnes en hel
del fyllnadsgods. Av de tre senare
avdelningarnas åtta noveller är ingen ett färdigt
konstverk, de flesta av dem äro episoder från
landsvägs- och vandrarlivet, ibland roliga till
sin anekdot, ibland tämligen konstruerade
(”Uppehåll i Myrlandet”, ”Män med långa
skägg”). Men den första avdelningens fem
långa noveller äro samtliga av hög klass, och
två av dem, den första och den sista, äro
mästerliga. Alla dessa berättelser handla om
enkla människor, grovhuggare, som aldrig
haft råd och tid att bestå sig med något
komplicerat själsliv. Författaren ställer dem nu
inför en sådan situation, då de uppleva eller
rätteligen borde uppleva en själskris, och
framställer med nästan kuslig trovärdighet
deras otympliga reaktion. De övermannas av
sina känslor, men eftersom de varken äro
poeter, psykologer eller filosofer kunna de
inte ge dem utlopp annat än i desperata,
våldsamma handlingar. Rallaren Fridlöv i
”Svår stund” har återvänt från Norrland till
sin småländska hemtrakt och sin väntande
brud för att finna att hon bedragit honom
med en arbetskamrat. Han går raka vägen ut
till skogen för att hänga sig, allt under det
han i en tankens malande monolog, då och då
avbruten av ett högljutt ”Här vilar djävlar
i min själ inga lessamheter”, ältar sin sorg
och sitt hat. Denna monolog, genom vilken
ett helt livsöde rullas upp för läsaren, är ett
av de finaste litterära dokument över svenskt
folklynne, som någonsin skrivits, förutom att
den är utförd med ett fenomenalt öra för hur
en bonde eller arbetare av gamla stammen
uttrycker sig. Det finns bara en annan
författare, som kunde ha gjort om detta
konststycke: Albert Engström.
I de två följande novellerna, ”Hos Hagels”
och ”Burell tappar krafterna”, föras vi in
i en föga utnyttjad miljö, de kringvandrande
marknadsgycklarnas. Även här fäster man sig
vid författarens förtrogenhet med eller
inlevelse i sitt ämne; det ligger nära till hands
att romantisera dylika motiv, men Eyvind
Johnson har utan att försmå de pittoreska
sidorna av marknadslivet givit miljön en
alldeles ny, uppenbarande vardagsverklighet.
Och så titelnovellen ”Än en gång, kapten!”.
Frågan är om Eyvind Johnson ändå inte når
allra högst i denna lilla, monumentala
berättelse. Det är kapten J. G. Bottenhammar, som
för sin sista båt, ångslupen Duvan på en liten
norrländsk sjö, ett simpelt träsk, den kilo-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
