Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eyvind Johnson, Än en gång, kapten! anmäld av Georg Svensson - Ivan Oljelund, Gubbar jag mött, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
meterlånga traden från staden ut till
Igel-holmen, där man dansar på lördagskvällarna.
Han är full i kväll, Bottenhammar,
brännvinet har varit hans olycka. Duvans ägare,
den fete handlanden Jubelius, är med
ombord, och han granskar missnöjd kaptenen
och tänker att så här kan det inte fortsätta.
Men J. G. Bottenhammar väjer
halvblundande för grund och roddbåtar, där han sitter
på sin sockerlåda och föraktar den smutsiga
ratten i sina händer och den ynkliga gölen
han flyter fram i. Han drömmer. ”1
drömmen går båten vidare, den går mot
Lycko-kusten, mot Det Varma, och på
kommandobryggan står Kapten och Befälhavaren. Medan
Duvan tuff ar in mot Holmen styr Kapten
och Befälhavaren rakt ut i minnena. Stora,
vita, glada båtar lyder honom, de
promenerar sig i Medelhavet och över
Gibraltar-tröskeln och ner i Det Varma. Stora, vita,
glada båtar, som går genom blomdoft och
rus. Och andra båtar, tunga båtar från
Hamburg och Dunkerque och Cherbourg och
Newcastle; och väldigheter med stjärnnamn
(J. G. Bottenhammar, Kapten och
Befälhavare) gör sommarkryssningar till
Stockholm och Nordkap och glider genom
Söderhavets blomdoftande vintrar.” Men så kom
den över honom, denna sjukdom, och han
fick allt mindre och mindre båtar, kom aldrig
mera ner till Det Varma. Och detta med
Duvan och träsket var slutet, djupare kunde
han inte sjunka. Här sitter han butter, full
och djävlig på sin sockerlåda, och en
manufakturhandlare, som aldrig sett en riktig båt,
kommenderar honom att hålla sig nykter om
han inte vill bli avskedad. Då tar J. G.
Bottenhammar för sista gången sitt öde i egna
händer och sätter punkt för sin bakåtseglats.
När Duvan lägger till, och Jubelius kommit
i land, följer kapten honom upp på bryggan
och knuffar honom i sjön. Duvan går
tillbaka med maskinisten som befälhavare, och
kaptenen får anträda återresan vid rodret av
sina supbröders, ”havet och stormens
bröders” lilla segelbåt.
Denna novell enbart tillförsäkrar Eyvind
Johnsons sista bok en betydande plats i hans
produktion. Georg Svensson
5. - B. L. M. 4.
De seneetule
Ivan Oljelund: Gubbar jag mött.
Bonniers. 4: 75.
I Sverige har gubbväldet varit sakrosankt
sedan hedenhös. Och när man läser Oljelunds
”Gubbar jag mött”, måste man dra den
slutsatsen, att det inte kan ha varit enbart av
ondo. Boken kan betraktas som ett
apologe-tiskt inlägg för den anrika institutionen, även
om författaren inte direkt avsett det.
En utlandssvensk, som efter lång tids
bortovaro från Sverige nyligen började sätta sig
in i den litterära utveckling, han förlorat
kontakten med sedan han lämnat landet,
fällde efter att ha läst några representativa
romaner det omdömet, att de unga författarna
här hemma för närvarande väl mycket
sysselsatte sig med kräk — inte djupt
allmänmänskliga kräk och inte heller kräk, som äro
så individuella, att de bli patologiskt
intressanta, utan kräk av det livsodugligt
ointressanta slaget. I viss mån hade han rätt — den
unga generationen har det hopplöst även i
litteraturen.
Men Oljelund skildrar gubbar han mött
och inte ungdom, och man- får vara tacksam
för att verkligheten äger sådant kärnfolk, som
presenteras i hans bok, när dikten bara bjuder
på kräk. Hans skildringar ha en optimistisk
durklang, som borde förvåna, eftersom de
sysselsätta sig med de till förgängelsen
invigda. Oljelund lämnar, medvetet eller
omedvetet, nyckeln därtill: det är den svenska
fattigdomens betydelse han beskriver — ett
Sverige, som numera är bortglömt, det
torftiga, förnöjsamma Sverige från fordom, ännu
kvarlevande i gubbarna. Det är lärorikt att
läsa om det, och moralen är god: det är
densamma som finns i ”Svea” och ”Manhem”,
fördömandet av den genom alltför goda
levnadsomständigheter framkallade verkligheten,
som förbereder undergången. Hos Oljelund
träffa vi fattighusgubben ”Per Jonsa,
förstås”, som fastän nittioårig finner livet ganska
gott, bara han har snus och tobak, och där
lära vi känna ”fader Bergström”, krutgubbe
av bergslagsstam, som djupt föraktar den
moderna dekadansen, förkroppsligad i
ingenjörerna, som sitta i glashus på verkstan
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
