Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ivan Oljelund, Gubbar jag mött, anmäld av Nils Bohman - Anton Sörlin, Fru Vanja och några till; Valdemar Almgren, För Mariannes skull; James Gould Cozzens, S. S. San Pedro, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i stället för att kliva omkring där svarta av
sot. Och alla gubbar, som vi träffa i boken —
statare och bönder, arbetare och herremän —
tro på livet och framtiden, fastän de ha båda
bakom sig. De ge sig inte. Även om barken är
murken är kärnan frisk hos dem. Det är med
romantisk förståelse, som Oljelund skildrar
sina gamlingar. Han har för övrigt själv sagt
några ord om gubbromantiken, som äro
mindre träffande med hänsyn till hans egen
bok: ”1 romantikens flora finns även
gubbromantiken, en indolent blomma.” Den
gubb-romantik, Oljelund avslöjar, är mera släkt
med Fänrik Ståls: den är aktivistisk. Ty
Oljelunds gubbar äro dyrkare av det ungdomliga
dådet och den kraftfulla insatsen. Man drar
den slutsatsen, att om vår litteratur skrevs
av gubbar, skulle den bestå av hjältedikt; nu
skrivs den av ungdom och handlar om
hopplös bedrövlighet. Boken är ett vittnesbörd om
att gosselynnet finns kvar i Sverige: hos
gubbarna. Nils Bohman
Nya omnibusromaner
Anton Sörlin: Fru Vanja och några
till. Bonniers. 1: 50.
Valdemar Almgren: För Mariannes
skull. Bonniers. 1: 50.
James Gould Cozzens: S. S. San
Pedro. En berättelse från havet.
Översättning från det amerikanska originalet av
Knut Stubbendorff. Bonniers. 1: 50.
Tre nya ”omnibusromaner” vittna om att
den trevliga serien, som nu även fått ett
trevligare, för den korta omnibusresan mera
passande pris, lever med friskt liv. De nya
volymerna äro av mycket växlande värde. Anton
Sörlins ”Fru Vanja och några till” är en ren
bagatell, som fyller endast blygsamma krav
på underhållning. Den handlar om en ung
akademiker, som i en chaufförs skepnad lever
en tids vi-som-går-köksvägen-tillvaro ute på
landet hos en provinsialläkare. Pigtjuseri,
dansbaneslagsmål och en ultraromantisk, till
evig otillfredsställelse dömd kärlek till frun
i huset utgöra handlingens föga överraskande
ingredienser.
Valdemar Almgrens ”För Mariannes skull”
väcker då betydligt mera intresse. För att
vara ett debutarbete är den skriven med
ovanligt säker hand; en fullt originell sak där
man förgäves spanar efter påverkningar och
moderna romanschabloner. Boken är för
svenska förhållanden ovanlig även så till vida
att den är elak, riktigt inpiskat elak. Men den
är samtidigt berättad med flegmatiskt gemyt.
Ett ganska skickligt dubbelgrepp!
Ingenjören i stadens verk Carl Axel
Nordman, änkling sedan några år, ligger på sitt
yttersta. Situationen inbjuder inte till gyckel,
och hans svägerska och hushållerska blir
därför rätt chockerad, när han en vacker dag
friar till henne. Det visar sig emellertid att
Carl Axel menar allvar, han vill genom detta
äktenskap, som naturligtvis aldrig bör eller
kan bli annat än ett skenäktenskap,
tillförsäkra sin minderåriga dotter en ökad
pension. För Mariannes skull ber han Flora
vill-fara denna sin sista önskan. Den gamla
ungmön vrider och vänder på förslaget och hur
det nu är börjar hon finna det icke alldeles
omöjligt. Gamla längesedan drömda drömmar
om krona och brudsläp väckas till liv, och
snart har hon låtit sig övertalas. I närvaro
av de närmaste äger vigseln rum. Carl Axel
ligger på sängen iförd sin uppsnyggade frack,
och Flora står bredvid i ny brudklänning.
Marianne fungerar som brudnäbb och är
förtjust över att få kalla sin moster för mamma
hädanefter. Så långt är allt väl, och det
återstår nu endast för Carl Axel att dö. Till sin
egen och sin läkares förvåning och till sin
nyvordna hustrus mera blandade känslor
kryar han emellertid på sig och är en vacker
dag på benen igen. Carl Axel själv
reflekterar ej ett ögonblick över sitt nya
äktenskap — det tredje i ordningen — men släkten
finner situationen pikant och ansätter Flora
med insinuationer och närgångna frågor.
Flora är till en början indignerad men finner
sedan att den enda möjligheten att bli kvitt
sina inkvisitorer är att låtsas som om
äktenskapet verkligen inte vore blott ett
skenäktenskap. Experimentet lyckas, ty släkten ledsnar
på gäckeriet, men då har Flora redan
ohjälpligt blivit fångad av sin farligt lockande
fantasiskapelse. I sina tankar och drömmar
beträder hon i ljuv ångest områden, vilka
som ren ungmö varit henne förbjudna, och
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
