Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Anton Sörlin, Fru Vanja och några till; Valdemar Almgren, För Mariannes skull; James Gould Cozzens, S. S. San Pedro, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hon börjar se på Carl Axel med blickar, som
besvé(fa honom, och omger honom samtidigt
med ömma omsorger, som den gamle
bit-vargen finner enbart fjolliga. Hennes känsla
av att vara en åsidosatt hustru stegras till
obehärskning, när mannen börjar umgås med en
flamma från studentåren. Hon anser sig
bedragen och vänder sig i sin nöd till sina
forna plågoandar bland släktingarna för att
genom deras påtryckningar få den vilseförde
att ta reson. I annat fall är hennes enda utväg
att begära skilsmässa. Ett släktmöte
arrangeras och får ett för Flora mycket pinsamt
förlopp. Det vållar inte Carl Axel några
svårigheter att bevisa att det äktenskap, som enligt
Flora skulle ha sudlats, enbart är en skapelse
av hennes överhettade fantasi. Flora, som
nyss kunde uppträda med den förorättade
hustruns av hela samhället understödda
pondus, avslöjas som en fjolla. Med en duns
hamnar hon åter i verkligheten och märker
att även om den är torftig så har den dock
blivit henne kär. Skall hon nu behöva skiljas
från den, har hon förstört alltsammans för
sig? Situationen räddas av Carl Axel som får
ett recidiv av sin sjukdom. Och den här
gången dör han verkligen och Marianne får
sin lilla extrapension.
Med skarpsynt hjärtlöshet har författaren
berättat sin historia och endast vid
återgivandet av släktsammanträdet har det
burleska drivits över in i det groteska. Det är
som sagt en elak bok, som på ett föga
sympatiskt sätt vädjar till skadeglädjen. Men den
har en besk sanning och den är som
lärlings-stycke durkdrivet gjord.
*
Mer än ett lärlingsstycke är James Gould
Cozzens ”S. S. San Pedro”, som också om
jag inte misstar mig är ett debutarbete, skrivet
av en knappt trettioårig amerikan. Det är
kanske för mycket att kalla boken ett
mästerverk men den är otvivelaktigt en konstnärlig
bedrift, som väl kan mäta sig med
omni-busseriens andra kvalitetsnummer,
”Nattflygning” av Antoine de Saint-Exupéry, tidigare
anmäld här. De båda romanerna ha för
övrigt slående beröringspunkter utöver
formatet och den konstnärliga resningen. Den
centrala tilldragelsen i ”Nattflygning” var en
flygkatastrof: en postflygare på väg till
Buenos Aires råkade in i ett nattligt oväder
och virvlades bort någonstädes utanför den
sydamerikanska kusten. Författaren avsåg att
med denna episod förhärliga
pliktuppfyllelsen och människans tappra, nödvändiga men
ojämna kamp mot naturmakterna. Även
Cozzens skildrar en sådan katastrof, som kan ha
inträffat ungefär på samma plats, där den
unge flygaren mötte sitt öde. På resa från
New York till Argentina råkar linjeångaren
San Pedro, sjuttontusen ton, ut för storm
utanför argentinska kusten. En lätt slagsida,
som kunde förmärkas redan efter ett par
timmars resa, förvärras alltmera genom
förskjutningar i lasten och vatten som strömmar in
i fartyget genom utslagna luckor och en
mystisk läcka, som besättningen inte finner
förrän för sent. Innan ännu eftertelegraferad
hjälp hunnit anlända sjunker fartyget, sedan
passagerarna och större delen av besättningen
hunnit gå i båtarna.
Detta är helt enkelt vad som sker i boken,
visserligen en mycket stor händelse men en
som vi läst om med jämna mellanrum i
tidningarna. Anmälaren får dock för sin del
säga att han aldrig förrän genom denna
skildring till fullo insett vad det vill säga när en
oceanångare går under på öppet hav.
Tragedien är väldig men här har den funnit en
tragöd som är den värdig; man frestas att
redan nu inrangera ”S. S. San Pedro” bland
de klassiska sjöskildringarna. Den är gjord
med intim kännedom om en atlantångares
komplicerade organism, dess navigering och
dagliga rutin, en slags ömt beskrivande
saklighet, som småningom blåser liv i
jättekroppen och låter oss förnimma den som ett
levande väsen. Liksom sin sjuke kapten, som
vid avresan får besök av sin kusligt
ben-rangelslike läkare, är San Pedro ett ”märkt”
fartyg, destinerat för sin sista resa.
Undergångsstämningen infinner sig mycket tidigt,
såväl passagerare som besättning ha en
smygande förnimmelse därav, och dansmusiken
efter middagen eller sorlet i baren lyckas
endast tillfälligtvis förjaga den. Med
beundransvärt fina och omärkliga medel framkallar
författaren denna spökstämning, under vilken
San Pedro långsamt växer ut till en
symbol — en blint kämpande värld i kosmos.
Slutscenen, när fartyget efter sin fruktlösa
kamp trött lägger sig till vila mot vågorna,
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:56 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-4/0069.html
