Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lotten Dahlgren, Frances von Koch, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ointressant släkte, särskilt männen; och ingen
kände till Bentham. Men klimatet var
förtjusande; och för övrigt råkade Frances också
ett par, tre personer som voro henne andligen
jämbördiga. En av dem, ett ungt fruntimmer
som anonymt utgivit en liten skrift,
”Teckningar ur vardagslivet”, skrev ett brev när
syskonen återvände hem efter en
stockholms-säsong, där de väckt mycken
uppmärksamhet: ”Ni var klädd i couleur de rose, då jag
sista gången såg er. Allt vad ni sagt och
gjort har impregnerat våra själar med doften
av denna blomma.” (Men det fanns också
en annan sida hos Frances, som kommer
fram i breven till fadern: ”Din vän
Talley-rand har ju blivit ambassadör i England.”)
1832 gifte sig Frances med svensken Nils
von Koch, den blivande justitiekanslern. Om
hon var kär i honom får man aldrig riktigt
klart för sig, men hon betygar att deras
tycken och åsikter befunnos samstämma i
allting, att hon högaktade honom och att
ingenting i hans sätt eller utseende var henne emot.
Så småningom kommer det varmare toner,
och en gång kallar hon honom Sveriges
George Grote. Äktenskapet tycks i det hela
blivit mycket lyckligt, även om — som
författarinnan träffande framhållit — den
energi, med vilken Frances i sina brev stryker
under detta, kan ge rum för en undran, om
hon inte ibland hade att övertyga sig själv.
Nu kom hon till Sverige på allvar, och
det blev verkligen en förändring. Hon var
engelska ur en välsituerad lantbrukarefamilj
och uppfostrad för att en gång hamna i en
annan: där skulle det finnas parker och stora
gräsplaner och ljusa vackra rum och frisk
luft, och husets härskarinna ha en stab för
köket, en annan för rummen och en tredje
för barnen. I stället hamnade hon på Great
New Street i Stockholm, en trång och
illaluktande gata utan trottoarer och där folk
hällde ut sitt slask utanför portarna, och blev
svensk husmor.
Men det gick, fast det ibland gnisslade.
Hon fick barn och gick upp i dem, hennes
man arbetade, och hemmets ekonomi blev
sakta men säkert bättre. Hon hade fortfarande
kritik — mycket befogad — att komma med:
alla människor tycktes leva över sina
tillgångar, de svenska herrarna höllo sig inte
på långt när i samma vigör som de engelska
— det kom sig av mycket brännvin och
överhettade rum — och att landet var efterblivet
märkte man på allt: hästar, seldon, vägar,
gästgivargårdar, lantbruk. (En hennes bror
som kom på besök tycks inte ha taxerat
svenskarnas energi så högt. Gei jer säger också i
sin resejournal från England: ”1 Sverige har
man inte ett begrepp om engelskt arbete.”)
Att svenskarna inte heller hade den engelska
oberördheten inför påfrestningar tycks
antagligt; Frances von Koch skriver under
koleraåret att paniken i landet är otrolig. Men så
småningom får hon upp ögonen för vad som
verkligen finns. Det frapperar henne att
landet inte på långt när är så exklusivt, så
inrättat med tanke på de rika och förnäma
som England: i Sverige lever det lägre folket
ett mycket gladare och trivsammare liv. De
fattiga äro mer pålitliga och de förmögna
mer välvilliga ån i England. (Här kanske
man som ett slags motvikt kan ställa Geijers
förvåning, när han finner att den engelska
prästfrun talar om sin jungfrus ”broken
heart”, som om det faktiskt inte vore något
löjligt att tänka sig att en flicka i hennes
ställning kunde ta en tragisk kärlekshistoria
lika hårt som en mamsell eller en fröken. —
Men både Gei jer och Frances von Koch ha
nog, var och en på sitt vis, sett riktigt.) Ett
besök i bondeståndet framkallade fru von
Kochs med beundran blandade häpnad: ”Du
må tro det var något unikt! Stora, tjocka
karlar, utstyrda i korta, grova, blå jackor
med knappar placerade nästan mellan
skulderbladen, höga stövlar till knäna och långt,
svallande uppstruket hår, sutto där och
stiftade lagar. Böndernas klädsel här är lik den
man ser på tavlor eller såsom Englands
allmoge för tvåhundra år sedan framställdes på
scenen. Det egendomliga med de svenska
bönderna är att hur rika de än bli, fortfara de
att vara bönder.” Hon var ute på gamla
patriarkaliska gods och begrep strax hur
stilfullt och friskt, hur rymligt och hjärtligt och
fullt av trevnad det svenska herrgårdslivet
kan vara. Till slut blev hon rentav kritisk
mot England. Hon var fast förankrad i
Sverige: ”Det har allt mer och mer för mig
blivit det land, där jag vill leva och dö.”
Om hennes inre utveckling får man inte
så noggrant besked. Men Gei jer skymtar, och
Lindblad och Fredrika Bremer; och det göres
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
