Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Roger Vercel, Förbjuden kust, anmäld av Johannes Edfelt - Euripides, Alkestis, anmäld av S. R—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
grad mottagliga för de vita männens tjusning,
att de formligen slåss om första bästa
darr-benta gubbe, som kommer från Europa. Men
dansk humanitet har satt på sitt program att
skydda den lilla bräckliga eskimårasen mot
dessa farliga passioner och följaktligen i
hygienens namn påbjudit obligatorisk
renlevnad. Grönland är förbjuden mark,
naturens sista bålverk mot civilisationen, ett slags
naturpark, dit inga besökare får komma, ett
isbetäckt och av krigsfartyg bevakat Eden.
Vilken europé som helst, som ertappas med
att ha gått i land även på den mest ödsliga
klippudde på en obebodd kuststräcka, kan
enligt lag straffas som en simpel tjuv. Den
kapten, som anträffas innanför den
territoriella vattengränsen, kan ådömas stränga
straff; den som fiskar där, riskerar båtens
beslagtagande och konfiskering av fångsten.”
Det är om två för storfiske invid denna
förbjudna kust utrustade franska fartyg,
Tenax och Borea, som Roger Vercels roman
handlar. Huvudparten av skildringen utgöres
av detaljerade och livfulla tavlor ur
besättningens strävsamma och enformiga liv. Vercel
känner tydligen till punkt och pricka den
miljö och de människor, han föresatt sig att
skildra. Hans bok skulle kunna betraktas som
ett fängslande prov på ”totalistisk”
skildringskonst, om han inte i sin berättelse
inflätat ett romantiskt-erotiskt motiv, som
romanens titel ävenledes anspelar på. Befälhavaren
ombord på Tenax, kapten Rochard,
upptäcker nämligen mitt under brinnande
fiskesäsong, att hans skyddsling, kapten Ferrier
på Borea, inte bara är begåvad med tur i
torskfiske utan också har vad man kallar tur
hos fruntimmer. Rochard uppdagar med
andra ord, att Ferrier stått i förhållande till
hans hustru Andrée. Det trekropparsproblem,
som varje fransk författare med någon
självaktning åtminstone bör tangera i en roman,
återkommer här ännu en gång. Vercel har
knappast förmått avvinna temat någon mera
fängslande individuell variation. Vad som
däremot påkallar uppmärksamhet i denna
roman är den måleriska, eggande och friska
skildringen av primitiva människors hårda
kamp för brödfödan i en sällsport
ogästvänlig avkrok av världen. Johannes Edjelt
Alkestisdramat
Euripides: Alkestis. Tolkad av Hjalmar
Gullberg. Gebers. 3: 75.
Dramat handlar om hur Alkestis går i
döden för sin make Admetos, som vunnit
Apollons bevågenhet i så hög grad, att han
velat befria honom från döden. Detta har
endast kunnat ske därigenom, att en annan
uppoffrat sig i hans ställe. Hans åldriga
föräldrar ha förgäves anmodats, och slutligen
har hans egen maka, Alkestis, tagit offret på
sig. Admetos ger starka uttryck åt sin sorg
och förtvivlan, men hans tämligen tvetydiga
situation blir skarpt belyst av ett pinsamt
intermezzo vid begravningen. Till sorgetåget
har nämligen även Admetos’ fader Pheres
anslutit sig. Dennes fadda begravningsfraser
tilltala emellertid inte alls Admetos, som
i stället passar på att framhålla Pheres’
lumpna egennytta, då han fastän stapplande
på gravens rand ej velat offra sig för sin son.
Pheres genmäler härtill, att Admetos själv
inte visat sig bättre, när han låtit sin hustru
dö i sitt ställe. Meningsutbytet övergår till
en animerad träta, som slutar med att
Pheres kallar Admetos för hustrumördare och
denne uppsäger sin fader all sonlig vördnad.
Alkestis befrias emellertid av Herakles, som
gästat Admetos på väg till ett av sina många
stordåd. Det slutar med att Herakles till
den häpne Admetos överlämnar en beslöjad
kvinna, som visar sig vara Alkestis.
Detta är Euripides’ äldsta bevarade drama,
om man frånser den omstridda ”Resos”
och satyrspelet ”Kyklopen”. I Gullbergs
översättning tillvaratas på ett fint sätt det
skiftande, svårförenliga tragiska och
farsartade i detta spel om kvinnlig
självuppoffring och manlig ömklighet. Som
karaktärs-studie borde stycket inte ha Alkestis’ utan
Admetos’ namn. Detta med effektiv ironi
behandlade kräk står hela tiden i intressets
mittpunkt, belyst av körens fromt maskerade
hån eller av faderns osminkade utskällning.
Gullbergs Euripidesöversättning har visat sig
kunna bära ”Medea” över scenen. Om det
även skulle kunna ske med ”Alkestis”, är
mera ovisst, hur läsbar den än är. ”Alkestis”
har mytologisk poesi, kritisk ironi och
bur
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
