Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Euripides, Alkestis, anmäld av S. R—n - Hagar Olsson, Chitambo, anmäld av S. R—n - Elmer Diktonius, Opus 12. Musik, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lesk sagostil i brokig blandning men saknar
de stora linjer och det överväldigande patos
vi — kanske med orätt — vant oss att vänta
av det antika dramat från scenen
(naturligtvis frånsett Aristofanes). Just själva
stilblandningen gör det svårtillgängligare, därför att
vi kommit för långt bort för att uppfatta de
här mer än eljest nödvändiga mellantonerna.
I alla händelser kunna vi skatta oss lyckliga,
om Gullberg fortsätter att göra Euripides
begriplig på det moderna, konstnärligt
uttrycksfulla språk han så fulländat behärskar.
S. R—n
Finsk rapsodi
Hagar Olsson: Chitambo. Natur och
Kultur 1933. 6: 50.
Chitambo, den plats, där Livingstone fann
döden på sin färd mot Afrikas inre, står för
Hagar Olsson som förgängelsens och trotsets,
dödens och den mänskliga okuvlighetens
symbol. Därför har hon gett detta namn åt sin
roman om ett kvinnoöde från de senaste
decenniernas Finland. Den unga kvinnan
kämpar, älskar, lider och sjunker ända ner
till självmordsförsökets botten men frälsas
slutligen i en extas av människokärlek. Denna
flammande, flämtande historia, insvept i
dimmor av passion, av förtvivlan och hänförelse,
ger samtidigt en ytterst intressant och
psykologiskt belysande bild av några stadier i vårt
östra grannlands andliga utveckling, några
stadier och situationer, som hittills kommit
obetydligt fram i den finlandssvenska
litteraturen. Vi har lärt känna den svenska
överklassungdomens desillusionerade skepticism,
dess hårda fosterländska patos, dess
ensamhet i personliga återvändsgränder, men det
har länge legat något socialt stagnerat över
denna litteratur, som speglat en begränsad
sida av verkligheten på ett begränsat sätt.
Med namn som Diktonius och Hagar Olsson
har något nytt kommit in. Diktonius har i
”Janne Kubik” gett en personskildring från
den röda tiden och därefter, som ingen förut
kunnat det, Hagar Olsson har i sina
nutidsromaner och dramer fått fram det allra
modernaste, det sista skriket, det sista skrattet
och den sista tron. I ”Chitambo”- går hon
något tillbaka i tiden, det kvinnoöde hon
rullar upp tar sin början 1893, och vi får
nya glimtar av den tid, som gick närmast före
inbördeskriget och självständigheten. Det var
en tid, då kaotiska förkunnelser böljade fram
och tillbaka genom yrvakna ödemarker, då
små folkskollärare var nietzscheanska
övermänniskor, då apokalyptiska siare och röda
agitatorer hetsade sig själva och sina skaror
till ursinne. ”Hade man vid denna tid lagt
örat till marken, skulle man förvisso ha hört
de finska granitbergen skälva av de stora ord
som förkunnades runt om i det vidsträckta
landet: Ohoj, här marscherar ett framtidsfolk
in i historien!” Gustav Alm har i sina
söder-bergiader fått med något av detta som
föremål för kvickt och iskallt hån, och från den
finska litteraturen känner vi det i Sillanpääs
fromma elände, fast på ett lägre socialt plan
och sett i ett tröstlöst grodperspektiv. Här får
allt detta liv i en helsingforsmiljö av
obestämd medelklassprägel, där kloka gubbar
och obskyra damer rör sig ut och in som
fiskar i vattnet, där kriminella evangelister
trängs med samhällsomstörtare och nationella
fanatiker. Påverkade av denna miljö återges
nu en serie upprörda kvinnliga själstillstånd
utan distinkta linjer, delvis i form av
lösryckta dagboksblad. Det kan inte förnekas,
att boken får en god del av sin tjusning
genom de stänk av ironi (även självironi),
som genomsyrar denna passionshistoria, men
framför allt lever den på detta rika, varma
kvinnliga temperament, som också det är
något nytt i den finlandssvenska
berättarkonsten. S. R—n
Aforismer om musik
Elmer Diktonius: Opus 12. Musik.
Holger Schildt. 5:—.
Att återge sin egen upplevelse av en
konstnärs verk är en form av kritik som i vissa
fall tvingar sig fram; man griper gärna till
den inför lyriska nyskapare och
gränsutvid-gare, på väg mot obefaret land. Ännu
starkare torde detta gälla i fråga om tolkning
av musik, ett område ”där det bestämda
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
