Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elmer Diktonius, Opus 12. Musik, anmäld av Margit Abenius - Olof Enckell, Vårt hjärta, anmäld av S. R—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
slutar och det vaga tar vid”. Diktonius
den språngdristige har i sitt tolfte opus valt
det sättet att skriva om musik. Med
sympati instämmer man i hans kritik av vissa
musikskriftställares försök att till litteratur
översätta vad de genom örat uppfattar: ”Här
rasar kantänka stormande hav, här går ett
rågfält i vågor; där porlar bäcken som
en silverkastrull — lyss till den serenad
han sjunger just för henne.” Ett sådant
utifrån pålagt tvång att fantisera i litterära
banor verkar obestridligt fördummande och
paralyserande — probatum est. Diktonius har
i stället upptecknat ”vår personliga reaktion”
(pluralis majestatis). Hans fria subjektiva
associationer förpliktar till intet. Mycket av
detta är efemärt och tillfälligt och flyger
fort sin kos. Det hör till själva litteraturarten
och i viss mån till författarens egen typ. Men
när det vill sig väl — och enligt den i
musik-teoretiskt avseende helt obildade recensentens
åsikt vill det sig väl rätt ofta — lyckas
Diktonius hos läsaren frammana det fruktbaraste
av estetiska tillstånd, det vidöppet
förväntansfulla: ”Gapa och blunda. Sitt riktigt stilla.
Nu kommer det nånting gott.”
”Opus 12” innehåller aforismer,
definitioner, karakteristiker, minnen och
upplevelser inom området musik. Diktonius står i ett
betaget och kärligt förhållande till ämnet
och till språket. Man minns den hårdhänta
och smeksamma kärleken till det finska i
”Onnela”. Här är det en sprödare ande han
ägnar sin dyrkan. Men det dristiga och
fyndiga, viga och humoristiska, pregnanta och
djärvt sköna i Diktonius’ till rytm- och
balanssinnet vädjande bildspråk träffar ofta målet.
Vackrast skriver han om det själiskt finska
i sina aforistiska tolkningar av Sibelius’ fjärde
symfoni: barkbrödssymfoni — enbuskmusik
— kullersten — fader Bach, den grå och store
— 60 000 höstgråa sjöar — Kivi och
Sillan-pää — är några av dröj punkterna. Pregnant
och visionärt karakteriserar han enstaka
musiker som violinisten Huberman, pianisten
Kempff, dirigenten Schnéevoigt och det finska
bygeniet Koskis-Matti med självgjord
kan-tele. Han umgås förtroligt med ”den
april-lynte sol- och vårmannen bland klassikerna”,
Haydn, vars art karakteriseras som: förädlad
bondfriskhet och förfinad klockarpampighet.
”Haydn gör en god i hjärtat, varm i blodet,
skarp i ögat: sol i april.” Ett personligt
minne av den döda finska sångerskan Maikki
Järnefelt fäster man sig också vid.
”Opus 12” är en bok som väcker längtan
och förväntningar omkring och inför sitt
ämne, den har en förnimbar själ.
Margit Abenius
Olof Enckell
Olof Enckell: Vårt hjärta. Holger
Schildt. 5: 25.
Olof Enckells tidigare små prosaverk ha
framför allt präglats av en ytterligt ömtålig
känslighet. Han har skickligt odlat den spröda
miniatyrkonst, som brodern Rabbe fört ännu
längre i raffinemang och exklusivitet. I sin
nya bok tar han ett ordentligt steg framåt —
och utåt. Han håller sig till den miljö och
de människotyper han tidigare studerat: de
karelska gränstrakter, där det finska och det
ryska ingått en pittoresk blandning under den
grekisk-katolska religionens fridsamma hägn.
1 en bondgård utspelas ett litet triangeldrama,
eller rättare sagt, ingredienserna till dramat
hopas, men urladdningen äger aldrig rum,
eftersom orostiftaren rymmer fältet. Det är
en man, som suttit i fängelse för en i dunkel
höljd mordhistoria och upptagits som
betalande dräng hos en snål och tarvlig bonde.
Dennes överman i alla kroppsliga och
andliga avseenden, vinner han småningom den
avogt stämda hustruns beundran och
bevågenhet. Det kommer nätt och jämnt till själva
den farliga psykiska medvetenhetsgränsen, då
han försvinner ur sagan. Boken visar bland
annat — liksom all högtstående
människoskildring — att allt detta utvärtes, som
händer och sker, är banalt och i grunden ganska
onödigt. Det verkligt väsentliga har alltid
hänt förut, invärtes.
Enckell är en utomordentligt säker
konstnär, som synbarligen lärt mycket av de stora
ryska berättarna, vilkas maner går igen i en
avdämpad, mjuk form, som kan rymma
mycken inre spänning. Han skildrar stillsamt
och fullständigt osökt psykologiska förlopp
och yttre scenerier, den lilla torftiga, lätt
exotiskt präglade byn på Karelska näset och
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
