Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Olof Enckell, Vårt hjärta, anmäld av S. R—n - Gunnar Björling, Solgrönt; Rabbe Enckell, Landskapet med den dubbla skuggan, anmälda av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dess brokiga barnsliga invånare, allt inramat
i en natur, som lever och skiftar i milda,
klara färger. — En författare att glädjas åt
och hoppas på. Måtte hans verk inte, liksom
åtskilligt förnämligt i den finlandssvenska
litteraturen, bli tanklöst förbisett till förmån
för betydligt enklare ”inhemska” produkter.
S. R—n
Två finländare
Gunnar Björling: Solgrönt.
Författarens förlag. Helsingfors 1933. Fmk 40:—.
R a b b e Enckell: Landskapet med den
dubbla skuggan. Söderström & C:o.
Tammerfors 1933. Fmk 48: —.
Ingen modern lyriker har väl blivit mindre
uppskattad av kritiken än Gunnar Björling
och ingen har väl gjort mindre för att bli det.
År efter år har han vägrat att låta sig tämjas.
Han har blivit ett undantag från den gängse
diktarregeln och passar inte in i något
formulär. Egentligen har han väl inte varit
någon lyriker, åtminstone ingen skönskrivare.
Vill man prägla nya epitet skulle man kunna
kalla honom energiker. Hans dikter är ofta
små frigjorda energi partiklar, skarpa i
smaken som pepparkorn eller senapsklickar,
ojämna i formen som stenkoisstycken. Han
har varit en mästare i att renodla
meningslöshetens drog och koncentrera den i små
piller, som säkert bara en eller annan litterär
narkotiker varit härdad nog att tåla utan
förargelse.
Det är nog troligt att Gunnar Björling inte
vill bli förstådd av fler än detta lilla fåtal.
I annat fall skulle han väl ha valt en form
som kunde ha givit honom rätt att fordra en
allmännare förståelse. Den förra
diktsamlingen, ”Kiri-Ral”, var mycket svårläst. Den
nya är det i minst lika hög grad, om den
också ger rikare lön för mödan. Gunnar
Björling gör ganska litet för sin läsare. Samlingen
är för det första otillräckligt sovrad: en hel
del dikter hade kunnat bortfalla. Dessutom
är dikterna hopträngda på en jämförelsevis
liten pappersareal och man har ofta svårt att
se var den ena slutar och den andra börjar.
Språket har en personlig ojämnhet som kan
vara verkningsfull men oftast blir tröttande.
Det är som om hela stilen snarast vore avsedd
för högläsning och texten förefaller späckad
med osynliga skiljetecken för en tänkt
recita-tör. Men böcker är ju och bör ju vara
stumma.
Allt detta gör Gunnar Björlings dikt så
oöverskådlig att publiken som helhet kan ha
rätt till en viss tvekan. ”Solgrönt” är inte ens
en torso, det är en hög skärvor, ett väldigt
puzzle som Björling överlämnat åt läsaren
utan att hopfoga det. Här och där ligger
några bitar i ordning och då skymtar genast
någonting vackert och helt. Det är som en
glimt av den stora meningslösheten, men strax
tar den lilla meningslösheten — Kaos —
överhanden igen.
Och ändå finns det vackra dikter i
”Solgrönt”. Det enda man kan invända mot dem
är att de drunknar i mängden av skrymmande
gods och att de ofta har för många
skönhetsfläckar. Framför allt märker man en
accentuerat personlig konflikt mellan bittert och
burleskt, mellan viljan till en hård, fördjupat
mänsklig klarhet och lusten att gömma det
egna jaget i bizarra ordarabesker. Men även
i den omedvetna och ögonblickliga ingivelse,
som Björling i sin egenskap av estetisk
anarkist bör hylla som källa för sin dikt,
även där finns det någonting väsentligt och
någonting oväsentligt. Låt diktaren behålla
det oväsentliga: det är endast för honom lika
personligt och lika värdefullt som det andra.
Men låt läsaren få det väsentliga, det stora
och enkla. Och här kan ett citat vara på sin
plats, ett citat som visar att Björling också
kan skriva ”vackert”:
Det stora enklas dag skall komma,
inga diamanter glindrar,
jordens luft är diamanter nog.
Och helvet eller himlen är i hjärtats fingertoppar
och hugsvalelse och pilgrimsfärd är våra dagar.
Och som en trefalds bautasten på det som vikit
är rest en liten sten, den vilar någonstädes, ingen
ser dess hakar.
Men allt livet är den lilla stenens stora längtan.
Björlings bok är visserligen en bok för
fåtalet, men detta fåtal har nu mer än
någonsin både skäl och rätt att känna en viss
gripenhet inför författarens utan tvivel
hederliga strävan mot en ny stil — nu mer än
någonsin, därför att den nya samlingen i
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
