Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Björling, Solgrönt; Rabbe Enckell, Landskapet med den dubbla skuggan, anmälda av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
stora partier speglar en personlig och
allmänmänsklig tragik som hittills kanske legat
för väl dold under de slingrande ordhärvorna.
Många sidor av Björling för tanken till en
säregen fransk diktare, vars namn hade varit
mer levande i dag än det är, om inte hans
suveräna och otillgängliga
personlighetsdyr-kan förhindrat alla närmanden och gjort
kretsen av trogna kring honom trång. Den
diktaren var René Ghil, Björlings like i
energimättad sönderslitenhet, burlesk
bitterhet, syntaktisk krampaktighet. René Ghil
spelade väl också samma roll för symbolismen
som Björling vill göra för dadaismen, om han
nu fortfarande håller fast vid sin självtagna
uppgift att vara ”Europas siste dadaist”. Som
den estetiska revolutionens sista och tappraste
utpost och som den moderna diktens
oförsonligaste förkämpe är dock Björling väl värd
den medalj han tillerkänner sig själv i en
dikt:
Min är en litterär tapperhetsmedalj, storkors med
kraschan ...
Från Gunnar Björling till Rabbe Enckell
är steget långt. Visserligen är författaren
Gerdt i den lilla romanen, som intar
mittplatsen i Enckells triptyk ”Landskapet med
den dubbla skuggan”, om jag inte misstar
mig ett summariskt porträtt av Björling, men
detta porträtt antyder snarare beundran än
själsfrändskap och skillnaden mellan dem är
lika stor som skillnaden mellan atletens kraft
och jonglörens precision.
Björling är kanske en sal fylld med
skrattspeglar i vilka man ser sig själv förvriden
på ett glatt, sorgset eller tragikomiskt sätt.
Enckell är däremot en stilla, mycket djup
skogssjö och författaren sitter själv vid
stranden som en ny Narkissos, böjd över sitt
metspö med den borne fiskarens koncentration.
I den natur och de människor som fyller
”Landskapet med den dubbla skuggan”
speglar han framför allt sitt eget jag. Allting är
honom en förevändning att tillämpa den
delfiska inskriften. Han ser universum i en
vattendroppe, och vattendroppen är han själv,
en klar liten lins som mjukt och vackert
återger alla linjer och färger.
”Landskapet med den dubbla skuggan”
sönderfaller i tre partier. Först femton dikter,
sedan ett självbiografiskt romanfragment och
sist en serie reflekterade prosadikter, förenade
under själva bokens titel.
Dikterna är på en gång lätta och djupa,
skrivna i en utsökt flyktig och antydd stil
som mest av allt påminner om Sungtidens
kinesiska tuschmålningar. Det är suggestiva
stämningar och landskap, målade med ett par
ord på några rader:
En fågel virkar fina melodier
i vit luft.
Det glimmar blankt
och en blå tråd
hänger stum i luften —
Sedan ”Vårens cistern” och ”Ett porträtt”
har både Enckells lyrik och hans prosa
utvecklats till någonting nära nog fulländat
i sin art. Romanfragmentet som följer
dikterna har kanske sina döda punkter och detta
gäller även prosadikterna: det myckna
reflekterandet kan bli prövande när det är så
per-sonlighetsförtätat som här. Men man måste
i varje fall beundra den skicklighet med
vilken Enckell gör ting och människor
levande utan att använda mer än summariska,
nästan abstrakta medel. Det är en till
ytterlighet självbehärskad konst. Den saknar kanske
kraft, storhet och lidelse men har i stället
karaktär och klokhet.
Jämförelsen med kinesisk och japansk konst
återvänder. Enckell har samma strängt
samlade och iakttagande inställning till natur och
människor. Han har samma intresse för
för-grundsdetaljerna. När en österländsk mästare
målar en knotig gren i förgrunden så att man
anar ett vidsträckt landskap i den tomma
rymden bakom den målar Enckell en
naturstämning så att man förutser och accepterar
de intellektuella perspektiv med vilka han
sedan ackompanjerar den, perspektiv i vilka
tankarna flyger jämnt, lugnt och målmedvetet
som en fylking vildänder.
Bokens huvudtema är det stora i det lilla,
äventyret i vardagen, den hemtama
försakelsen, den frivilliga begränsningen. Dess
idéinnehåll är upplyst, klassiskt, dess tendens
borgerlig.
Sin största tillgäng torde den ha i det ofta
utsökt vackra, lyriska språket.
Gunnar Ekelöf
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
