Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Derrick Leon, Livingstones - W. H. Auden, The Dance of Death; Siegfried Sassoon, The Road to Ruin - James Hilton, Knight Without Armour - Storm Jameson, No Time Like the Present
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM VI FINGE VÄLJA
den dubbelt så rolig. Den skildrar en fin
heminred-ningsfirma i London, med klientel bland societetens
fnoskigare familjer. Förf, har emellertid varit
alldeles för angelägen att få med allting om alla
personer, som ha något med firman att göra och
dessutom verkar han nästan otillbörligt intresserad
av möbler, kläder och allt slags utanverk, vilket
kanske är förklarligt när man skriver om en
hem-inredningsfirma, men som ger boken ett drag av
trivialitet, som ej är förmånligt. — Annars är det
inte tvivel om att boken för att vara ett
debutarbete är en ganska märklig prestation, den ger
en underhållande, lättläst men ej särskilt
djupsinnig och ej alltid fullt övertygande rundmålning
av londonskt liv i affärskretsar, societetskretsar,
bland arbetslösa, enkla hantverkare, prostituerade
etc. etc.
The Dance of Death av W. H. A u d e n. Faber &
Faber. London 1933. 2 s. 6 d.
The Road to Ruin av Siegfried Sassoon.
Faber & Faber. London 1933. 2 s. 6 d.
Båda dessa tunna diktvolymer synes inspirerade
av antinazistiska stämningar; någon betydande poesi
har det inte blivit i någotdera fallet. Auden är en
av de mest lovande skaldebegåvningarna i Englands
yngsta litteratur. Här har han fantiserat samman en
Dödsdans som är något mittemellan mysteriespel och
revy med balett. Döden uppträder som dansare,
hyllad och tilljublad — en parallell till Lagerkvists
bödel — och sedan kelloggpakter, naketkultur och
nynationalism passerat förbi i tablåer, framträder
Karl Marx med en avslutande replik om ”the
instruments of production”. Versen som sådan förefaller
något lättsinnigt hopkommen. — Sassoons patos är
pacifistiskt: hans blygsamma kollektion av sex
korta dikter är fylld av sorg över den åter
begynnande krigsglorifieringen och förbittrat hån inför
de nationalistiska demagogernas fraser. Han ser
tanks rulla fram och gaser utbreda sig, han hör
aeroplanet som släpper ner de första
bakteriebomberna: den absoluta förnekelsen av alla drömmar
om mänskligheten.
Knight IPithout Armour av James H i 11 o n.
Benn. London 1933. 7 s. 6 d.
James Hilton är kanske icke en av den
engelsktalande världens allra största författare. Däremot
är han en av dess mest sympatiska. Med sina
lågmälda, intensiva kommentarer till den mänskliga
komedien nådde han i en av sina föregående
roma
ner, ”And now Goodbye”, verkligen högt. Hans sista
bok, vars fantastiska händelseförlopp och spännande
intrig till större delen äro förlagda till revolutionens
Ryssland, är icke så fast komponerad och ej heller
så psykologiskt trovärdig som föregångaren. Men
den är icke desto mindre en fin och förnäm och
vacker bok. James Hilton har starka känslor, dem
han med engelsk försiktighet portionerar ut i små
doser. Det förtjänar att framhållas, att denna bok
med sin revolutionära bakgrund är komplett fri
från allt socialt patos. Hilton är modig nog att på
gammalmodigt maner intressera sig mer för
individen än för massan. Och han gör det på ett mycket
mänskligt sätt.
No Time Like the Present av Storm Jameson.
Cassell. London 1933. 7 s. 6 d.
I ”No Time Like the Present”, vars första hälft
har självbiografisk karaktär, ger Storm Jameson
några psykologiskt intressanta karakteristiker av
sin egen skaparmekanism. Hon hör till de i ovanlig
grad visuella, ”med sinnen som i snabbhet äro ett
barns och i styrka en ung mans”, och ett
medvetande som i sitt djup lagrar nästan obegränsat
med orter, platser, landskapslinjer och synintryck
men likgiltigt släpper ifrån sig händelser och
människor. I överensstämmelse härmed innehåller boken
få ansikten, nästan inga händelser. Av den
pittoreska hamnstaden Whitby, sin födelsestad, ger
författarinnan en underbart levande bild. Men av
människor framträder egentligen endast den högt
dyrkade modern, en heroisk, hård kvinnogestalt,
sammansatt av vilja och intelligens. Det
självporträtt författarinnan målar är kärvt och
melankoliskt, det har knappast ett älskvärt drag. Men
det stämmer egendomligt väl med den
författarindividualitet man tänkt sig bakom den märkliga
”11,25 kvar”, den djupa, organiska, ned i rötterna
gående studium av det hopplöst vagabondiska,
förspillda livet, en bok där varje ord är bryskt, solitt,
precist, med tyngd och konturer. — När
författarinnan skildrat sina universitetsstudier tröttnar hon
plötsligt på att berätta om sig själv och övergår
till ett mer abstrakt resonemang om
dagsaktuali-teter, bl. a. litteraturens olyckliga klyvning i
osannfärdigt trevliga böcker, lämpliga till sänglektyr,
och rent högintellektuella, som endast lyckas ge en
bild av sin författares eget nervösa och splittrade
inre. Litteraturen borde i stället förmedla ett stycke
djup, allsidig erfarenhet. (Just vad Storm Jameson
presterat i ”11,25 kvar”). Största partiet upptas
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
