LUDVIG NORDSTRÖM rundhult och allt, som är. Och nu sätt vi i gång. Och inget mer med det. Och det gjorde han. Det blev skuta på skuta, och Sammel Edins skutor skymtades i Nordatlantens dimmor och i Västindiens dis och Ostindiens hägring, de lågo för ankar i Spencer Gulf på Sydaustralien, och halva Öbacka pojkskara passerade genom all världens ”boningshus”, som Sammel Edin sade, och då menade han ”boarding house”, ty engelska kunde han som en engelsman men talte’t som en svensk, och det gick lika galant för det. Som det gått i alla tider. Och går alltjämt. IIL Så dök Christian Dellwik upp i horisonten, och det var på fyrtiotalet. — Ja! Den dänn Dellwik! Hocken faens isterkorv äre, som ha frakte Dellwiken hit till Öbacka för å lägge sej i mine sjöaffärer! röt gubben. Men det var inte om Christian Dellwik han sade detta utan om far hans, skeppar Dellwik, som, för att nyttja Sammel Edins egna ord: — Ha vuxi opp i sandskravlet där i Pommern och int är svensk en gång men ska kom-dere på svenske fartyg och läre oss tå gamle stammen bätter, än vi ha fått i arv vä rätte modersmjölken! Och då slogo sig alla sjögubbar i hela Öbacka på magen av skratt, ty de begrepo nog, vad Sammel Edin ville åt. Det hade blivit sågverk på sågverk vid den tiden uppe i Öbackaälven, och tyskarna, som ha långa näsor sen urminnes tid och lybeckar-blod av gammalt, de hade fått upp en man, som hette Muttermilch, till Öbackaälven, där han gift in sig hos en bondhandlare vid namn Hökert, som hade småsågar i alla vattendrag, och så hade de båda fina munsjörerna byggt skutor och fraktat ut bräder och plank, men på halvdäck stodo, till Öbacka gapande häpnad och skummande ursinne, pommerska skeppare och kommenderade, halvt på svenska, halvt på tyska, med mellanlägg av engelska! — Für vi skall have diziplin på tet fer-pannete Ebacka! sade Muttermilch. Och icke leve som slaver och trampes af gamle hyg-fertige Seeleute, som icke begriper schtåre affärer! Som vi! Mein Schwiegervater und jak! Så det blev krig helt sonika mellan Muttermilch uppe i älven och Sammel Edin i Öbacka, och det är nu en historia för sig, som jag i sinom tid också skall berätta. Men skeppar Dellwik var just en av dessa tyska modersm jölksskeppare och bodde i Öbacka i Dellwikska gården, och där växte Christian Dellwik upp och blev, till råga på fräckheten, stans elegantaste ungherre, tog studenten vid nitton års ålder år 1847 och reste sedan ut till Hamburg och till Ant-werpen och till Havre och Paris och London och kom hem 1851 och öppnade det första trävaruagenturkontoret i Öbacka och hade svart- och vitrutiga trånga byxor och grå hög hatt och vaxade spetsmustascher och ett litet pipskägg. — Alldeles som nykejsarn där i Frankrike! sade stadens damer i sidenkjolar, pustande och darrande, så det frasade i sidenet. Ja, alldeles rakt som en fransk marskalk, dom säj! Ska en begripa! — Köss mej! sa Sammel Edin. För det lukte fruntimmer två timmar, innan han dyk opp i kikartuben. Jussom hamnskökerna där ute. Och så myttje vare vä den marskalken. Så nu vet ni det! Och tig! Sa han till sina fruntimmer, fru Mathilda Edin och mademoiselle Eugénie. Och de slogo ner sina ögon och tego lydigt som små vita möss. — För va dug’en till? röt Sammel Edin 8