Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Christian Dellwiks förlovning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING
å hela stans vägnar. Bygge’n skepp? Skaffe’n
arbete åt menigheten? Dra’n opp Öbacka till
rang och ära i fosterlandet? Nähej! Men ät
och drick, så’n tör fäll ska bli brödsvullen
med ti’n som en ann bonnprost! Och aldrig
att han ha slete och blive stekflådd där i
syd-värmen! Som vi, av gamla stammen. Så I tro,
va jag säj! Olycka och elände val kommande
för Öbacka stad och menighet bortur den
modersmjölken! Och aldrig att det aset sätt
foten i mitt hus! För jag si nog, va du tänk
där i sidenkjolen din, Schenia! Men han
komma aldrig dit! Och nu vet du det!
Tyst och rak i sin vida, svarta
sidenklänning men med fällt huvud och blek som
liljekonvaljerna om våren i björkhamrarna runt
Öbacka satt Schenia, som gubben kallade
dottern, och tårar droppade stilla nerför
kinderna, och när gubben såg detta, blev han
vild, knöt näven mot henne och röt:
— Du höre, vad jag säj! Lektorska ska du
bli! Eller gift där i landsstaten! För oppat ska
du gå men int neat. Hundre tusen samle
morfar din med händers verk och plikt och
möda. Och förste million ha ja lagt på
kistbotten min. Och det ska stige ifrån led och
till led! Men int rinne bort i smalbyxern
på’n dänn sprätthöken! Så ta hand din om
hjärta och kläm till, så fågelungen pip och
aldrig mera höras kan! Och si från denna
dag och stund oppat mot domkapitlet eller
landsstaten. För där är framtiden din
skre-ven! Och när du sitt på biskopsstoln eller
landshövdingstrona, då tacke du far din, som
såg, där du var blind och följde syndaköttet
ditt som en ann fårtacka!
Varpå han rusade ut och ner på varvet och
svor, så det stod som piprök efter honom:
— Hålens förbannade tyskas! Hocken
djävel hä bett dom komme och spele kasper i
Öbacka, där hederligt folk ha bott sen
tidernas tiders begynnelse. Och sätte tokskap i
tomskallarna fruntimrens!
IV.
Och där stod Sammel Edin på kajen, med
landshövding och landssekter och lektorer
och doktorer och allt, som hade vasaorden
och nordstjärneorden i stan, och pekade ut
mot redden, där den dansade nordiskt
kall-blå mellan höga gråblå fjällkuster.
— Si I barken min? ropade han, vild av
glädje, och pekade med spanskröret, som
hade elfenbensknopp och guldkedja.
Hans stoltaste barkskepp kom in i den
smällande septemberdagen, för alla segel satta.
Det fräste isgrönt och vitt om bogen. Så föllo
stagseglen som genom trolleri, så gigades
råseglen, så vände skeppet genom vinden,
ankaret gick med plums, kättingens rassel i
klyset hördes som sång av ett fjärran
svanstreck. Rårna brassades i fyrkant. En blixt
flammade från bogen. En knall hördes dovt.
En blixt till. En knall till. Fyra blixtar. Fyra
knallar.
Gruppen på kajen hade blivit en folkskara.
Alla tysta av stolthet, av hänförelse. Det var
Öbackas själ där ute.
Då vände sig Sammel Edin om. Tårarna
trillade ur hans små köttröda ögon. Han
stramade upp sig, bröstade sig och sade, hårt:
— Dug jag? Fast int jag är tysk? Bara
svensk! Va?
Då grepo alla hans händer, och som ledd
av en osynlig ande utbragte någon ett leve,
och hela skaran hurrade i den vinande
septembervinden fyra gånger för Sammel
Edin.
Den natten lyste fönstren i Edinska huset
vid Lill-Torget, tills morgonsolen gick upp,
och Sammel Edin sade:
— Jag skriv ut växlar på alle handelshus
i hele världen! Och dom ta dom som guld!
Och därför ha ja komdere skepparna, att när
dom ankre på fjärden, så salutere dom Öbacka
stad och Sammel Edin. För det är karl, det!
Hela dan! Och skål!
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
