CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING å hela stans vägnar. Bygge’n skepp? Skaffe’n arbete åt menigheten? Dra’n opp Öbacka till rang och ära i fosterlandet? Nähej! Men ät och drick, så’n tör fäll ska bli brödsvullen med ti’n som en ann bonnprost! Och aldrig att han ha slete och blive stekflådd där i syd-värmen! Som vi, av gamla stammen. Så I tro, va jag säj! Olycka och elände val kommande för Öbacka stad och menighet bortur den modersmjölken! Och aldrig att det aset sätt foten i mitt hus! För jag si nog, va du tänk där i sidenkjolen din, Schenia! Men han komma aldrig dit! Och nu vet du det! Tyst och rak i sin vida, svarta sidenklänning men med fällt huvud och blek som liljekonvaljerna om våren i björkhamrarna runt Öbacka satt Schenia, som gubben kallade dottern, och tårar droppade stilla nerför kinderna, och när gubben såg detta, blev han vild, knöt näven mot henne och röt: — Du höre, vad jag säj! Lektorska ska du bli! Eller gift där i landsstaten! För oppat ska du gå men int neat. Hundre tusen samle morfar din med händers verk och plikt och möda. Och förste million ha ja lagt på kistbotten min. Och det ska stige ifrån led och till led! Men int rinne bort i smalbyxern på’n dänn sprätthöken! Så ta hand din om hjärta och kläm till, så fågelungen pip och aldrig mera höras kan! Och si från denna dag och stund oppat mot domkapitlet eller landsstaten. För där är framtiden din skre-ven! Och när du sitt på biskopsstoln eller landshövdingstrona, då tacke du far din, som såg, där du var blind och följde syndaköttet ditt som en ann fårtacka! Varpå han rusade ut och ner på varvet och svor, så det stod som piprök efter honom: — Hålens förbannade tyskas! Hocken djävel hä bett dom komme och spele kasper i Öbacka, där hederligt folk ha bott sen tidernas tiders begynnelse. Och sätte tokskap i tomskallarna fruntimrens! IV. Och där stod Sammel Edin på kajen, med landshövding och landssekter och lektorer och doktorer och allt, som hade vasaorden och nordstjärneorden i stan, och pekade ut mot redden, där den dansade nordiskt kall-blå mellan höga gråblå fjällkuster. — Si I barken min? ropade han, vild av glädje, och pekade med spanskröret, som hade elfenbensknopp och guldkedja. Hans stoltaste barkskepp kom in i den smällande septemberdagen, för alla segel satta. Det fräste isgrönt och vitt om bogen. Så föllo stagseglen som genom trolleri, så gigades råseglen, så vände skeppet genom vinden, ankaret gick med plums, kättingens rassel i klyset hördes som sång av ett fjärran svanstreck. Rårna brassades i fyrkant. En blixt flammade från bogen. En knall hördes dovt. En blixt till. En knall till. Fyra blixtar. Fyra knallar. Gruppen på kajen hade blivit en folkskara. Alla tysta av stolthet, av hänförelse. Det var Öbackas själ där ute. Då vände sig Sammel Edin om. Tårarna trillade ur hans små köttröda ögon. Han stramade upp sig, bröstade sig och sade, hårt: — Dug jag? Fast int jag är tysk? Bara svensk! Va? Då grepo alla hans händer, och som ledd av en osynlig ande utbragte någon ett leve, och hela skaran hurrade i den vinande septembervinden fyra gånger för Sammel Edin. Den natten lyste fönstren i Edinska huset vid Lill-Torget, tills morgonsolen gick upp, och Sammel Edin sade: — Jag skriv ut växlar på alle handelshus i hele världen! Och dom ta dom som guld! Och därför ha ja komdere skepparna, att när dom ankre på fjärden, så salutere dom Öbacka stad och Sammel Edin. För det är karl, det! Hela dan! Och skål! 9