LUDVIG NORDSTRÖM V. — Na ja! Na ja! skrattade gubben Mutter-milch. Na ja! Ten Esel Edin, han tjenner icke die Welt! Han mener, han er König und Kaiser und Papst und was nicht! Så tilläde han gapskrattande och gnuggade händerna: — Aber Ich kenne den Broocmann! Ich kenne den Broocmann! Och jak men er, at ten Dellwik blir måg i tet Haus Edin. Doch! Doch! Und so kommer vi, mein lieber Schwiegervater! Und so kommer vi! Det var, vad gubben Muttermilch svarade gubben Hökert, då han av denne fick höra historien om Sammel Edin på Öbacka kaj och sedan vid stora festen, då hans största barkskepp lupit in på redden under dånande salut. En septemberdag. Just på denna punkt vidgade sig nu perspektivet över Sammel Edins historia både utåt den yttre världen och inåt den inre, osynliga. Men i den här historien kan jag bara i förbigående nämna det sammanhanget. Och sedan gå vidare. Till Christian Dellwik. Ty denne började just vid denna samma tid att göra Sammel Edin alldeles galen. Han var stadens första trävaruagent, han befraktade norska, danska, tyska, engelska, holländska, franska fartyg, nationer, som aldrig, säger och skriver aldrig förut hissat sina flaggor i Öbacka hamn. Och samtidigt red denne Christian Dellwik till häst i skarpskytteuni--form, samlade alla stans ungherrar varje söndag på stora torget framför Rådhuset och Residenset, själv klädd i sabel och lång, smärt och spänstig som en vidja. Stadens ”societet” samlades på Rådstubron eller i Rådstusalen eller i ”Storflögens” källarsal, vilka båda lågo i Rådhuset, och där sken det ur fönstren av siden och rodnande kinder och blixtrande ögon, och när ”Skomakar-Sextetten” med stora bastrumman klämde i och troppen marscherade i väg upp till Skarpskyttelägret, för att lära sig kämpa och dö för fäderneslandet, och grosshandlar Dellwik, ty så kallades han redan, skyldrade med sabeln, då han passerade societeten, och gav Schenia Edin en blick av eld, då måste stadens farbröder ta fatt i de unga damérna, ty de halvsvimmade till höger och vänster, snörda och kära och ogifta som de voro hela bunten — ty på den tiden hade de inte börjat rista erotisk blodörn ännu som i våra dar, då de ha ingenting hopsnört utan hela galejet öppet för alla vindar, alldeles som skorstenshuvar. Och svimmigast var Schenia Edin. Hon var faktiskt så svimmig, att stan till sist klöv sig i två distinkta partier, som hade regelrätta sammandrabbningar först vid ostindiska kafferepen, som de fina och förmögna kafferepen kallades i stan, ty där serverades på ostindiskt porslin, som Sammel Edins skeppare medfört hem, och sedan på ”Storflögen” och på ”Sista Styfwern”, där herrarna drucko toddy, sen de hade bearbetats av hustrur och döttrar. Intill utmattning. Och ena partiet sade: — Sammel Edin är en grobian utan senti-manger och juchemang och minsta esprit och edukasjon! Som inte låter Dellwik få Schenia. Och andra partiet sade: — Sammel Edin är den klaraste skalle, som stans borgerskap sen tidernas begynnelse har haft, och han har mycket mer både riktiga sentimanger och juchemang och verklig esprit och edukasjon än ni begriper, förhärdade snorkillingar! För han vill ha Schenia till landshövdingska eller biskopinna, och då fick hon lysa med sin skönhet och sin anspråkslöshet över hela landsändan och inte bara ställas som en vanlig bond- eller borgar-talgdank under Dellwiks skäppa där i gamkåken på Mellanholmen! Ty där bodde Christian Dellwik. Och hur detta allt till sist skulle ha utvecklat sig är inte gott att veta. Man var, vid 10