Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Christian Dellwiks förlovning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
V.
— Na ja! Na ja! skrattade gubben
Mutter-milch. Na ja! Ten Esel Edin, han tjenner icke
die Welt! Han mener, han er König und
Kaiser und Papst und was nicht!
Så tilläde han gapskrattande och gnuggade
händerna:
— Aber Ich kenne den Broocmann! Ich
kenne den Broocmann! Och jak men er, at ten
Dellwik blir måg i tet Haus Edin. Doch!
Doch! Und so kommer vi, mein lieber
Schwiegervater! Und so kommer vi!
Det var, vad gubben Muttermilch svarade
gubben Hökert, då han av denne fick höra
historien om Sammel Edin på Öbacka kaj
och sedan vid stora festen, då hans största
barkskepp lupit in på redden under dånande
salut. En septemberdag.
Just på denna punkt vidgade sig nu
perspektivet över Sammel Edins historia både
utåt den yttre världen och inåt den inre,
osynliga. Men i den här historien kan jag bara
i förbigående nämna det sammanhanget. Och
sedan gå vidare. Till Christian Dellwik.
Ty denne började just vid denna samma tid
att göra Sammel Edin alldeles galen. Han var
stadens första trävaruagent, han befraktade
norska, danska, tyska, engelska, holländska,
franska fartyg, nationer, som aldrig, säger
och skriver aldrig förut hissat sina flaggor
i Öbacka hamn. Och samtidigt red denne
Christian Dellwik till häst i
skarpskytteuni–form, samlade alla stans ungherrar varje
söndag på stora torget framför Rådhuset och
Residenset, själv klädd i sabel och lång, smärt
och spänstig som en vidja. Stadens ”societet”
samlades på Rådstubron eller i Rådstusalen
eller i ”Storflögens” källarsal, vilka båda
lågo i Rådhuset, och där sken det ur fönstren
av siden och rodnande kinder och blixtrande
ögon, och när ”Skomakar-Sextetten” med
stora bastrumman klämde i och troppen
marscherade i väg upp till Skarpskyttelägret, för
att lära sig kämpa och dö för fäderneslandet,
och grosshandlar Dellwik, ty så kallades han
redan, skyldrade med sabeln, då han
passerade societeten, och gav Schenia Edin en
blick av eld, då måste stadens farbröder ta
fatt i de unga damérna, ty de halvsvimmade
till höger och vänster, snörda och kära och
ogifta som de voro hela bunten — ty på den
tiden hade de inte börjat rista erotisk
blodörn ännu som i våra dar, då de ha ingenting
hopsnört utan hela galejet öppet för alla
vindar, alldeles som skorstenshuvar.
Och svimmigast var Schenia Edin. Hon var
faktiskt så svimmig, att stan till sist klöv sig
i två distinkta partier, som hade regelrätta
sammandrabbningar först vid ostindiska
kafferepen, som de fina och förmögna kafferepen
kallades i stan, ty där serverades på ostindiskt
porslin, som Sammel Edins skeppare medfört
hem, och sedan på ”Storflögen” och på ”Sista
Styfwern”, där herrarna drucko toddy, sen de
hade bearbetats av hustrur och döttrar. Intill
utmattning.
Och ena partiet sade:
— Sammel Edin är en grobian utan
senti-manger och juchemang och minsta esprit och
edukasjon! Som inte låter Dellwik få Schenia.
Och andra partiet sade:
— Sammel Edin är den klaraste skalle,
som stans borgerskap sen tidernas begynnelse
har haft, och han har mycket mer både
riktiga sentimanger och juchemang och verklig
esprit och edukasjon än ni begriper,
förhärdade snorkillingar! För han vill ha Schenia
till landshövdingska eller biskopinna, och då
fick hon lysa med sin skönhet och sin
anspråkslöshet över hela landsändan och inte
bara ställas som en vanlig bond- eller
borgar-talgdank under Dellwiks skäppa där i
gamkåken på Mellanholmen!
Ty där bodde Christian Dellwik.
Och hur detta allt till sist skulle ha
utvecklat sig är inte gott att veta. Man var, vid
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
