CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING gudarna, inte buskablyg av sig i Öbacka. Tyckte man, att en fader var för hård mot en gråtande dotter, så utrustade man en deputation av stans, med förlov sagt, skäggigaste och vårtigaste och mest näsdroppiga satkär-ringar, eller så, vad värre var, utrustade de sig själva, och ur deras klor kom ingen med fullt vett i behåll, som nekade lyda den vredgade stadsopinionen. Och vad Sammel Edin själv angår, så såg han från sitt kontorsfönster ut över norra fjärden, där Christian Dellwiks alla national-flaggor fladdrade i vinden. Och vad han tänkte, det visste ingen. Men underläppen hans hade krupit ut, mer och mer, och när det hände, som nu, enligt ödets vilja skulle hända, då hade den fått första kontakt med nästippen (han var slätrakad på den tiden, sedermera anlade han polisonger och yvig mustasch). VI. Och det var just söndagen den 29 maj år 1853, med Den Högstes hjälp klockan sex på morgonen, och klart och grant och soligt med strålande nordväst som i den eviga himlen. Då kom Sammel Edin gående från ”Stor-flögen”, där alla stans herrar tillbragt lördagsnatten med att spela vira och enligt tidens sed sjunga ljuvliga sånger, för tillfället till vårens, vänskapens och kärlekens lov. Det hade kommit alldeles av sig själv. Christian Dellwik hade även varit med, ty, till råga på allt, var han naturligtvis storsångare också, och den diamantklara morgonen tände i hans upphettade brushuvud en idé. Sammel Edin var känd för att älska fatta beslut i tidiga morgonstunden, och Christian Dellwik beslöt, att nu skulle det stora slaget i stadens historia stå. Så han följde efter den grupp av värdiga storgubbar i stan, som vandrade Köpmangatan norr ut mot Lill-Torget, där Sammel Edin hade stans största hus, resande sig över sjöbodar och länningar med utblick över hela norra fjärden, allra mest från långa raden av andra eller, som man sade i stan, ”övra” våningens fönster, men annars redan från höga trappbron mot gården. Dock! Christian Dellwik var inte kapten för skarpskyttarna för intet. Han var strateg! Han ville icke bli sedd vare sig av Sammel Edin eller av de andra storgubbarna. Så han vek av nerför en ”smyg”, traverserade några vedbackar och sjöbodar och länningar och kom så lyckligt och väl fram till Sammel Edins ägande gård, på sjösidan. Då stod solen redan över norra fjärden, och måsarna singlade som en vapenkrona högt över stan, majestätiskt glidande om varandra som kommendörsfåglar i Söderhavet, och på den höga trappbron till huset stod Sammel Edin själv, med en sista blick ut över det han älskade högst på denna jorden, Öbacka norra stadsfjärd, där vilken minut som helst, så länge det var öppet vatten, någon av hans granna och därför rättvisligen berömda fartyg kunde sticka in för fulla dukar om Skäl-stensudden mot blånande Åbordslandet. Men där syntes denna morgon ingenting mer än hela vattenfjärden, glittrande av soldropp och full av frisk förväntan på sommaren. Då hände något, just som Christian Dellwik trädde in på den mèd stora flata borgmästarstenar lagda gårdsplanen: dörren till huset öppnades, och ut på bron trädde en röd-sprängd, potatisnäst, blåögd och ljusgulhårig mansperson i mörkblå kommisskostym. Sammel Edin vände sig blixtsnabbt om, då dörren knarrade, kastade huvut baklänges, rätade upp sig bakåtböjd i sitt hela, tyvärr inte ens fullt medellånga majestät, ty han var mest kortväxt och bred, stötte spanskröret i bron, så det sa klang i vårmorgonen och röt: — Jaså! Du ... du ...! — Jo! svarade figuren och blinkade samt brast i ett omotståndligt skratt. — Din! Din! Din etterförbannade hor Il