LUDVIG NORDSTRÖM bock! Du! Du! Du ha varit hos pigerna! röt Sammel Edin, och det föreföll, som om det skymtat skygga, linneklädda vålnader bakom ett fönster. — Jo, det kan patron skriva opp i konto-kurranten och avlöningsboka och på träck-sedeln och var patron vill! Och kaffe ha jag fått och en knorr med. Som ske ska i herre-manshus tå rätte sorten. Så sant som jag het styrman Timberg hos skeppsredar Edin i Öbacka, känd över hela världen, på hans barkskepp ”Mathilda Edin”. Va i Herrans namn ska man svara på sånt? Till på köpet, när det är ens handelsflottas bästa styrman och den man räknar på som tillförlitligaste skeppare i framtiden. Dra till med käppen, det kunde duga sör över, där folk var född förutan hut och heder, men här uppe i Öbacka var det inte värt att pröva. Det visste Sammel Edin mer än väl. Han visste, att det skulle ha betytt spanskröret brutet mitt itu och kanske rammelbul-jong dessutom. Nej, Sammel Edin, han var patron hela dagen. Och vuxen allt, som hände i Öbacka. Så han knäppte opp rocken och fick fram storpenningtaskan, stinn som en komage, och drog opp något som sken, överräckte det till styrman Timberg och sade, med näsan i vädret: — Så mycket du vet det för allan tid, att Sammel Edin är sån karl, han, så han ligg i lag med pigerna sine själv. Så du träng int anstränge dej! Här ha du en riksdaler nu! Och he dej i väg bara, så jag slipp si dej nå mer här i huset. Ajöss! — Men aldrig ett ont ord på stinterna, då! gav styrman Timberg till gensvar och tog pengen, skinande som en solvarg. För då mönstre jag över på Muttermilch! Så mycket patron vet det! Mörrn! slog han till ett skratt och var med ett skutt på gårdsplanen, med ett annat över staketet och borta. Men han hann just ropa, så Sammel Edin hörde det: — Tjänare, Dellwik! Ska du fria, så pass på! För patron är bjudsam på morgonkröken i denna dag. Då svängde Sammel Edin helt om än en gång, så kvickt som en blixt, om de svänga runtom och inte bara gå rätt på. — Va? V... v... v... va... va i... i... i... blåröe helvete? ? ? Jag tro, faen ä lös i otta, i dag, jag! Med den säkerhet, som ett långsträckt ben-rangel, enligt allt historiskt vittnesbörd, medför, svarade Christian Dellwik, vid denna tidpunkt tjugufyra år gammal, på sitt i hela Öbacka beundrade eleganta sätt: — Det är nog inte så farligt, nu då! Och uti det fallet att vi skulle svära lite mindre och uppträda som ståndspersoner och si så där vidare, så är saken mycket enkel, ska jag säja svärfar. Varmed han värdigt gick upp på bron, därifrån styrman Timberg minuten förut flugit ner. Sammel Edin bara gapade inför denna fräckhet, men det lyste samtidigt liksom en inre isig eld av en hemlig tillfredsställelse och en förtegen rävaktighet i hans små vattenögon, och han skulle just svara, då Christian Dellwik, som stod med ansiktet utåt fjärden, med ens ropade till: — Schenia! Då! Då trodde Sammel Edin äntligen på allvar, att världen var skvatt, gnistrande galen denna morgon, och än mer trodde han det, då Christian Dellwik ropade ytterligare: — Si, Schenia! Schenia kommer! Men då i detsamma styrman Timberg kom springande nerifrån kajen uppför länningen och, när han såg, att de båda herrarna stodo kvar på bron, av alla lungor skrek: — ”Schenia Edin” på fjärden, patron! Hon komma direkt från St. Ybes med saltlasten ! Då äntligen begrep Sammel Edin och skrek, hoppande jämfota på bron, tillbaka: 12