CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING — Du lögst! Du lögst, Timberg! För hon komma från Hamburg och Broocmann. Varmed hans ansikte förklarades och han vände sig till Christian Dellwik och sade stötande spanskröret i bron: — Så nu ska du få si, va Sammel Edin gå för här i världen, så frie du int på farstubron en annan gång! Lill-Skit-Dellwik där! Efter dessa mer ärligt menade än egentligen högtravande ord försvann allting för den gode Sammel Edin utom”Eugénie Edin”, skeppare: kapten Ullander, där hon brusade in på fjärden. — Si du na? hoppade han jämfota, pekade med spanskröret och slog näven på Christian Dellwiks axel. Nu gå stagfocken! Och över-bram! Och . .. Så följde han segel för segel. — Det är rakt, som om Schenia skulle klä å sig till högtidligt biläger, i det hela, nu då! Hä, hä! sade Christian Dellwik förnöjt. Och högst belevat. — Håll käften, pojkvalp! skrek Sammel Edin. För nu ha hon ankaret i botten. Och rårna brassade. Så nu skjut hon! Men det kom inget skott. — Va innerst in i röesta bondhelvete!! ? ? skrek Sammel Edin och fick fram stora guld-kronometern ur västfickan. Och räknade. — Tie... tjuge... tretti, halv minut! Tie... tjuge... tretti! En minut! Va? Hålen! Ä han så förbannade snål, Ullander, så han int nänns lyde kommando och ödsle fyre skott på Sammel Edin, då, djäven ... I detsamma fick Sammel Edin syn på styrman Timberg, som smugit upp på bron och därifrån jämte sin redare och Christian Dellwik, och lika girigt som de, betraktat manövern där ute på fjärden. — Timberg! skrek gubben. Du skaffe folk, sex man, och hämt slupflagga och slupkläde i sjöboa, det häng där på skullen, och ta store skeppsbåten i länningen, hon ligg klar, så ro vi ut till aset på brinnande rappet! Och det drog inte länge om, förrän Sammel Edin for i stora skeppsbåten med styrman Timberg vid rodret, sex roddare och en plikthuggare, i vattnet släpande slupkläde och flaggsnibb, ut till ”Eugénie Edin” på norra fjärden. Det var väl inget märkvärdigt i alla fall. Det märkvärdiga var detta: vid Sammel Edins sida satt Christian Dellwik, och båda voro i hög hatt. — Du följ med! hade Sammel Edin rutit i sin vrede. — Som svärfar befaller, i det hela! hade Christian Dellwik svarat och artigt bugat. — Jaså! Du lyd order! sade då Sammel Edin med bister min. Bra, det! För framtiden din! — Respekt kläder den unge, och si så där vidare! Nu då! svarade Christian Dellwik med samma eviga belevenhet, och därvid lär Sammel Edin ha veknat för första gången och med svärfaderlig ton ha sagt: — Håll käften då! Och prata inte lort som en ann landkrabba. Fast du ä’t! Då lär Christian Dellwik i sin tur ha känt sig nästan alldeles, ackurat, absolut säker på Schenia, som samtidigt stod uppe i sals-fönstret med fru Edin, båda i kamkofta, och ”Schenia” stortjöt. — Dellwik far ju i storbåten med pappa! Dellwik far ju i storbåten med pappa! Va ska dom göra, mamma? Ska dom duellera! Dom ha ju vare på utlandet, bägge två! Och så gåre ju till på utlandet! Tänk, om dom skjut ihäl varaen! Buh ... uh . . . uh! — Näerå, lammtacka min! Risgrynet mitt! Dom ska ba ut till ”Schenia”, som ha komme in på fjärn, med saltlasten sin. Och nu ska du si, at det val bröllop! Då svam Schenia med ett gallskrik och måste bäras i säng! Ty så känsliga och i högsta grad passande voro damerna på den tiden. 13