Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Christian Dellwiks förlovning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
VII.
Men det som faktiskt avgjorde saken, det
var något helt annat.
Storbåten kom upp långs sidan av ”Eugénie
Edin”, och man hade riggat ut
landgångs-trappan. Och som en rasande ekorre for
Sammel Edin ombord. Akter ut på halvdäck,
där allting, skylight och nakterhus etc., lyste
vitt och nymålat i vårsolen, stod skeppar
Ullander i tjocka vinterkläder, bävermössa
och en blåklintsblå ylleami från Havre om
halsen, som säkert var den magrast möjliga
hals norr om ekvatorn och knappt med plats
för passage av annan mat än smala
makaroner och långmjölk. Med tiden blev han själv
storredare i Öbacka och kallades då
”Skep-par-Döden”, därför att han, av egen lång
erfarenhet på sjön, kände alla gamla
skeppar-trick mot redarna och gjorde slut på dem. Det
blev stora skeppartidens slut i Öbacka, det!
Och att han skulle bli just densamme, det
borde vem som helst ha förstått redan denna
majmorgon år 1853 på norra fjärden. Ty då
Sammel Edin rusade på honom, följd av
Christian Dellwik, och skrek:
— Vaför skjut du’nt? Vaför skjut du’nt?
Lyd du’nt order, din ...
Då stod Skeppar-Döden, mest Ijk en
gammal tjurig Medelhavsgetabock, ty han hade
yankeebockskägg också, då stod han alldeles
orörlig, och att han förstått Sammel Edins
ärende visade, vad som nu följde. När
Sammel Edin flåsat ur sig, drog nämligen
Skeppar-Döden upp en pappersbunt ur en ficka
och sade, stirrande med sina vita bockögon:
— Jag tyckte’nt, det va just nånting å
bom-bardere för, den hänn gånga. För här ha jag
vä mej alle växlarna dine från Broocmann i
Hamburg — protesterade! Och vill du vete
varför, hälse Broocmann, så få du fäll fråge
Muttermilch på Nedansjö, oppi älven!
Det ögonblicket bestämdes Öbacka och
Öbackaälvens, ja, säga många, hela
Norr
lands öde för långa tider framåt, kanske för
alltid. Vilketdera får man väl se en dag, då
historien gjutits färdig och grävs ut ur
formarna för att lyftas upp till allmän beskådan.
Men att det var storhistoria i luften, det
lära alla de tre på ”Eugénie Edins” halvdäck
medspelande ha varit mer eller mindre klart
medvetna om, alltså Sammel Edin själv,
Christian Dellwik och kapten Ullander, alias
Skeppar-Döden.
Men som alltid vid dylika mer högtidliga
tillfällen i själarnas liv var det även här en
bisak, som blev huvudsak.
Sammel Edin sade, efter den första
häpnaden, till Skeppar-Döden och pekade på
pappersbunten:
— Är det växlerna mina?
— Det äre. Ska du ta dom?
— Ja! Hocken faen ska ta dom!! Annars!!
Va!? svarade Sammel Edin högdraget,
varefter han vände sig till Christian Dellwik och
yttrade, med gröngnistrande ögon:
— Du ä tysk, va, pojkfan!
— Mina föräldrar i det hela och si så där
vidare . ..! började Christian Dellwik.
— Ja! röt då Sammel Edin. Prata’nt skit!
Jag mena: skriv du tyska?
— Ja, så det rentav är en ära å läsa’n . . .
— Sätt dej i båten då och håll tyskkäften
din, om du kan, tills vi komma hem!
Ullander!
— Joo! Vare nå?
— Du förhala i kväll och börje lossa vid
norre magasinet i mära bitti! Ajöss!
Så bar det i land igen.
VIII.
Klockan var halv tio, när Sammel Edin och
Christian Dellwik åter kommo marscherande
uppför borgmästarstenarna på Edinska
gården, och det ringde och skrällde redan till
gudstjänst i nya domkyrkan på dess kulle
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
