LUDVIG NORDSTRÖM VII. Men det som faktiskt avgjorde saken, det var något helt annat. Storbåten kom upp långs sidan av ”Eugénie Edin”, och man hade riggat ut landgångs-trappan. Och som en rasande ekorre for Sammel Edin ombord. Akter ut på halvdäck, där allting, skylight och nakterhus etc., lyste vitt och nymålat i vårsolen, stod skeppar Ullander i tjocka vinterkläder, bävermössa och en blåklintsblå ylleami från Havre om halsen, som säkert var den magrast möjliga hals norr om ekvatorn och knappt med plats för passage av annan mat än smala makaroner och långmjölk. Med tiden blev han själv storredare i Öbacka och kallades då ”Skep-par-Döden”, därför att han, av egen lång erfarenhet på sjön, kände alla gamla skeppar-trick mot redarna och gjorde slut på dem. Det blev stora skeppartidens slut i Öbacka, det! Och att han skulle bli just densamme, det borde vem som helst ha förstått redan denna majmorgon år 1853 på norra fjärden. Ty då Sammel Edin rusade på honom, följd av Christian Dellwik, och skrek: — Vaför skjut du’nt? Vaför skjut du’nt? Lyd du’nt order, din ... Då stod Skeppar-Döden, mest Ijk en gammal tjurig Medelhavsgetabock, ty han hade yankeebockskägg också, då stod han alldeles orörlig, och att han förstått Sammel Edins ärende visade, vad som nu följde. När Sammel Edin flåsat ur sig, drog nämligen Skeppar-Döden upp en pappersbunt ur en ficka och sade, stirrande med sina vita bockögon: — Jag tyckte’nt, det va just nånting å bom-bardere för, den hänn gånga. För här ha jag vä mej alle växlarna dine från Broocmann i Hamburg — protesterade! Och vill du vete varför, hälse Broocmann, så få du fäll fråge Muttermilch på Nedansjö, oppi älven! Det ögonblicket bestämdes Öbacka och Öbackaälvens, ja, säga många, hela Norr lands öde för långa tider framåt, kanske för alltid. Vilketdera får man väl se en dag, då historien gjutits färdig och grävs ut ur formarna för att lyftas upp till allmän beskådan. Men att det var storhistoria i luften, det lära alla de tre på ”Eugénie Edins” halvdäck medspelande ha varit mer eller mindre klart medvetna om, alltså Sammel Edin själv, Christian Dellwik och kapten Ullander, alias Skeppar-Döden. Men som alltid vid dylika mer högtidliga tillfällen i själarnas liv var det även här en bisak, som blev huvudsak. Sammel Edin sade, efter den första häpnaden, till Skeppar-Döden och pekade på pappersbunten: — Är det växlerna mina? — Det äre. Ska du ta dom? — Ja! Hocken faen ska ta dom!! Annars!! Va!? svarade Sammel Edin högdraget, varefter han vände sig till Christian Dellwik och yttrade, med gröngnistrande ögon: — Du ä tysk, va, pojkfan! — Mina föräldrar i det hela och si så där vidare . ..! började Christian Dellwik. — Ja! röt då Sammel Edin. Prata’nt skit! Jag mena: skriv du tyska? — Ja, så det rentav är en ära å läsa’n . . . — Sätt dej i båten då och håll tyskkäften din, om du kan, tills vi komma hem! Ullander! — Joo! Vare nå? — Du förhala i kväll och börje lossa vid norre magasinet i mära bitti! Ajöss! Så bar det i land igen. VIII. Klockan var halv tio, när Sammel Edin och Christian Dellwik åter kommo marscherande uppför borgmästarstenarna på Edinska gården, och det ringde och skrällde redan till gudstjänst i nya domkyrkan på dess kulle 14