Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Christian Dellwiks förlovning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
dusen ända från Hamburg och nör mot
Nedansjö opp i älven! Är du klar? Va?
Så knottrade och domderade gubben, och
när han slöt, var översättningen klar, och
Christian Dellwik läste upp även den.
— Jaha! Hä låt galant, de dänne! Jussom
når svina gå och trampe där i dyngkasen,
så’ne säj tjiff-tjaff! För så låt tyska. Jaha!
Och nu ska jag säje dej en sak, Dellwik! Vill
du höre? Va?
— Skulle roa mig högst excellent, kära
svärfar, i det hela.
— Du ä’nt mer affärsman än bastrumma
där i ”Skomakar-Sextetten” din!
— Va ... v ... va .. .? ryggade Christian
Dellwik.
— Tro du’n affärskarl ha tin till å sitte
och höre på och skrive opp all dynga jussom
en tingsskrivar, va? Och översätte så kvickt,
som du dansa en polketta där på logen om
missommarsnatta? Va? Näe, gosse karl!
Kon-torskarl, det är du! Men int mer! Och kom
ihåg det! Så nu få du na Schenia och få
arbete i firma S. Edin, men aldrin att du få
bestämma över så mycket affärer, som ett
runstyckes värde. Begrip du?
— Ja ... jo ... i det hela så ...!
— Bra, det! Här ha du hand min!
Så pekade gubben på den gröna,
svartban-dade järnkistan och sade:
— Hä ligg en million där denen! Ta du
hand min och love som jag säj? Va?
— Joo ... det... det... gör jag ...
ödmjukast ...! bugade Christian Dellwik så kvickt,
som om någon höll på att buga om honom.
— Och Muttermilch släng du åt helvete?
Va?
— Joo . .. det... det... gör jag ...
tack-samligast.. ! bugade han på nytt.
— Då gå vi opp, då, och få maten i oss
och gå i körka och tacke Gud för segern, då!
sa Sammel Edin, och så gingo de upp till
matsalen.
IX.
Där stodo fru Mathilda och mamsell
Schenia spikraka bakom sina stolar, maten
rök på bordet, och mamsell Schenia var blek
som snö.
Som Sammel Edin kom in i salen, tog han
med vänster hand ett säkert grepp i Christian
Dellwik, pekade med höger på mamsell
Schenia och sade:
— Nu få du ta kärln! För nu ha’n sålt sig
till huset och firman, och nu ä träagenturn
min! Så nu pusses ni! Men rappa på bara,
för sen ska vi i körka, hele konkarongen, och
vise opp oss för stan, så få dom nånting och
tänke på, mens prästen görme där på
ny-predikstole. Håle! Som ha koste mej
femhundra riksdaler!
Med dessa ord förde han fram den i golvet
belevat stirrande Christian Dellwik till den
vid moderns hand stående, i golvet lika belevat
stirrande Schenia.
— Håle! Stå’nt där som na beläten nu!
hojtade Sammel Edin. I kan fäll pusses som
folk, vet jag. Ska fäll int skämmes för mor
och mej, för det tör fäll aldrig ska ha vurti
nån Schenia, om int vi hadde pusses, vi med,
på den tfn! Då det begav sig. Si så där, ja!
Det var galant, det!
Så vände han sig till fru Mathilda och
sade:
— Så ta du fram champagnevin till
mid-dan! Och duka för tjuge personer! För nu
ska vi dricke det, som passa i Öbacka, och
det är justament champagnevin, det! Men int
usselmodersmjölka bortur Tyskland!
Så blev det, och det blev en dundrande
middag, men patron Muttermilch på
Nedansjö, det blev han, som i tidens fullbordan fick
betala fiolerna. Det fick han, det, för att han
sparkade grisen.
Och det var Christian Dellwiks berömda
förlovning.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
