LUDVIG NORDSTRÖM dusen ända från Hamburg och nör mot Nedansjö opp i älven! Är du klar? Va? Så knottrade och domderade gubben, och när han slöt, var översättningen klar, och Christian Dellwik läste upp även den. — Jaha! Hä låt galant, de dänne! Jussom når svina gå och trampe där i dyngkasen, så’ne säj tjiff-tjaff! För så låt tyska. Jaha! Och nu ska jag säje dej en sak, Dellwik! Vill du höre? Va? — Skulle roa mig högst excellent, kära svärfar, i det hela. — Du ä’nt mer affärsman än bastrumma där i ”Skomakar-Sextetten” din! — Va ... v ... va .. .? ryggade Christian Dellwik. — Tro du’n affärskarl ha tin till å sitte och höre på och skrive opp all dynga jussom en tingsskrivar, va? Och översätte så kvickt, som du dansa en polketta där på logen om missommarsnatta? Va? Näe, gosse karl! Kon-torskarl, det är du! Men int mer! Och kom ihåg det! Så nu få du na Schenia och få arbete i firma S. Edin, men aldrin att du få bestämma över så mycket affärer, som ett runstyckes värde. Begrip du? — Ja ... jo ... i det hela så ...! — Bra, det! Här ha du hand min! Så pekade gubben på den gröna, svartban-dade järnkistan och sade: — Hä ligg en million där denen! Ta du hand min och love som jag säj? Va? — Joo ... det... det... gör jag ... ödmjukast ...! bugade Christian Dellwik så kvickt, som om någon höll på att buga om honom. — Och Muttermilch släng du åt helvete? Va? — Joo . .. det... det... gör jag ... tack-samligast.. ! bugade han på nytt. — Då gå vi opp, då, och få maten i oss och gå i körka och tacke Gud för segern, då! sa Sammel Edin, och så gingo de upp till matsalen. IX. Där stodo fru Mathilda och mamsell Schenia spikraka bakom sina stolar, maten rök på bordet, och mamsell Schenia var blek som snö. Som Sammel Edin kom in i salen, tog han med vänster hand ett säkert grepp i Christian Dellwik, pekade med höger på mamsell Schenia och sade: — Nu få du ta kärln! För nu ha’n sålt sig till huset och firman, och nu ä träagenturn min! Så nu pusses ni! Men rappa på bara, för sen ska vi i körka, hele konkarongen, och vise opp oss för stan, så få dom nånting och tänke på, mens prästen görme där på ny-predikstole. Håle! Som ha koste mej femhundra riksdaler! Med dessa ord förde han fram den i golvet belevat stirrande Christian Dellwik till den vid moderns hand stående, i golvet lika belevat stirrande Schenia. — Håle! Stå’nt där som na beläten nu! hojtade Sammel Edin. I kan fäll pusses som folk, vet jag. Ska fäll int skämmes för mor och mej, för det tör fäll aldrig ska ha vurti nån Schenia, om int vi hadde pusses, vi med, på den tfn! Då det begav sig. Si så där, ja! Det var galant, det! Så vände han sig till fru Mathilda och sade: — Så ta du fram champagnevin till mid-dan! Och duka för tjuge personer! För nu ska vi dricke det, som passa i Öbacka, och det är justament champagnevin, det! Men int usselmodersmjölka bortur Tyskland! Så blev det, och det blev en dundrande middag, men patron Muttermilch på Nedansjö, det blev han, som i tidens fullbordan fick betala fiolerna. Det fick han, det, för att han sparkade grisen. Och det var Christian Dellwiks berömda förlovning. 16