VILHELM MOBERG ATT SKRIVA ROMANER Kåserande betraktelser kring en författares arbete Aldous Huxley, kallad samtidens mest spirituella författare, låter i romanen ”Kontrapunkt” någon av sina figurer yttra sig om arbetet: Arbetet är en last, ett bedövningsmedel, opium för mänskligheten. I detta paradoxala uttalande kan man instämma såtillvida att man kan säga, att arbetsglädjen är ett slags rus. Den är till och med det bästa av alla rus, därför att den icke efterlämnar några kopparslagare. I stället efterföljes den ganska ofta av nyttiga, värdefulla, bestående resultat. Arbetsruset skiljer sig alltså från andra rus däruti, att det icke är sin egen mening. Härav följer sedan, att man icke kan godtaga Huxleyfigurens negativa uppskattning av arbetet — om denna uppskattning också är författarens egen blir ju en annan fråga. Emellertid skulle jag våga gissa, att författaren i första hand tänkt på sitt eget särskilda arbetsområde, när han formade dessa satser. När det gäller romanskrivning så förefaller det nämligen som om de skulle ha sitt avgjorda berättigande. Man har så nära till den misstanken, att detta slags arbete inte tillfredsställer något verkligt behov hos andra människor än författaren själv. Och hos honom har det då den största möjliga uppgift: det fyller hela hans liv — den konstnärliga gestaltningen av hans per- 2. - B. L. M. 5. X sonliga problem blir själva meningen med hans tillvaro. Men vad har det för uppgift därutöver? Om en författare betraktar sig som en arbetande medborgare bland andra i vårt samhälle och därvid gör sina jämförelser, så händer det nog att han blir missmodig. Han vill gärna tro på sin oumbärlighet, men någon grund för en sådan tro finner han knappast, om han tänker efter. Han börjar i stället frukta, att han och andra konstnärer intar en särställning, i vilken de icke fyller någon nödvändig funktion. Författaren är mycket benägen för tvivel på sin uppgift i det stora arbetsläger, där mänskligheten är sysselsatt. Säkert finns det inom andra yrken många, som är lyckligt oberörda av ett sådant tvivel. Det finns till exempel personer som varje dag får se påtagliga resultat av sitt arbete. Hur annorlunda är det inte för den, som bygger hus eller syr kostymer eller konstruerar maskiner eller tillverkar stångkorv? Nybygget där ute på gatan har rest sig en halv meter i höjden i dag — när muraren kastar sleven och går hem, så vet han precis vad han har gjort. Han är medveten om att han har gjort något som duger, något som inte kunde ha gjorts på annat sätt. Huset har i dag tack vare hans insats kommit närmare sin fullbordan, 17