Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: Att skriva romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
och dess blivande invånare kommer i många
år att draga fördel av detta hans dagsverke.
Romanförfattaren har skrivit några sidor på
sin bok. När han drar huven över
skrivmaskinen, så vet han icke vad han egentligen har
uträttat i dag. Han vet icke vad värde dessa
sidor har, kanske fruktar han att de inte har
något värde alls. Vad han har gjort skulle ha
kunnat göras på tusen andra sätt. För det
arbetsproblem, som hans dag rymmer, finns
det ingen lösning som är den enda riktiga.
Han har bara gjort det enda han kunnat göra
av denna dags stämning. Han vet inte om
boken i dag har kommit närmare sin
fullbordan. Kanske kommer han att stryka dessa
sidor. Då är hans dag förspilld som arbetsdag
betraktad: timmarnas möda ledde till intet.
Och vad betyder det nu, om han i år ger
ut någon bok eller ej ? Ingen har begärt någon
ny bok av honom. Mänskligheten fordrar
inte alls, att han skall skriva någon ny bok.
Det finns i världen stora sammanhang, som
inte kan förlora någon länk utan att en
rubbning inträder, om än en helt obetydlig, men
en romanförfattare tillhör inte dessa
sammanhang. Om han beslutar sig för att aldrig mer
dra huven av skrivmaskinen — vad sedan?
Vad händer? Men om muraren, som nyss
lämnade sitt bygge, inte kommer tillbaka till sitt
arbete i morgon, så har det hänt någonting:
en byggnadskonflikt är något som angår ett
helt land, ett helt folk, och alla statsmakter
anstränger sig för att bilägga den. Om man
kunde tänka sig en konflikt mellan författare
och förläggare, som fick till följd att all
bokutgivning upphörde, så skulle regeringen
förmodligen skyndsamt tillsätta en kommission,
som fick i uppdrag att förlänga konflikten så
mycket som möjligt. Ty enligt somliga
kritikers hatfulla uttalanden om bokfloden borde
dess fullständiga uttorkande vara en nyttig
och glädjande händelse. Och all världens
romanförfattare kunde gott strejka ett par år
utan att någon skulle klaga över obehågliga
störningar. Allt skulle gå sin gilla gång.
Förläggarna skulle få tillfälle till en längre tids
rekreationsvistelse i sydligare nejder,
tidningarna slapp recensionerna och fick mera
utrymme för nödvändiga saker: mordaffärer,
film och idrott, och publiken slutligen skulle
kunna köpa något annat än böcker till
julklappar.
Författaren kan alltså på goda grunder
betrakta sitt arbete som en personlig last, i vars
utövning han har att söka sin glädje, sitt livs
djupaste lust. Han måste säga sig detta: att
skriva romaner är sin egen mening. När en
bok är färdig, så har den fyllt sin mission
för författaren. Vägen var meningen, något
mål fanns icke att nå.
Men vad betyder det sedan, om
författarskap är en allmännyttig sysselsättning eller
icke — är icke glädjen vid dess utövning
tillräcklig för diktaren? Det kan komma
missmodiga stunder, då han betraktar sig som den
umbärligaste bland samhällsvarelser — men
det kommer väl knappast någon stund, då
han vill göra arbetsbyte med någon annan
yrkesutövare. I de allra flesta fall betraktar
han nog diktningen som det enda, som kan
göra hans tillvaro uthärdlig. Jag skulle till
och med vilja säga, att jag icke förstår, hur
människor kan syssla med någonting annat.
Författaren älskar och hatar sitt arbete —
allteftersom det går bra eller dåligt — men
undvara det kan han icke. Och han både
älskar och hatar sitt arbete med den lidelse,
som uppstår när föremålet är det enda i
världen som betyder något.
Jag hade en gång påhälsning av en gammal
hedervärd allmogeman från min hembygd,
som jag känt sedan barndomen. Min gäst
tittade sig omkring i mitt arbetsrum, han
tittade på böckerna på min hylla — det var
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
