VILHELM MOBERG och dess blivande invånare kommer i många år att draga fördel av detta hans dagsverke. Romanförfattaren har skrivit några sidor på sin bok. När han drar huven över skrivmaskinen, så vet han icke vad han egentligen har uträttat i dag. Han vet icke vad värde dessa sidor har, kanske fruktar han att de inte har något värde alls. Vad han har gjort skulle ha kunnat göras på tusen andra sätt. För det arbetsproblem, som hans dag rymmer, finns det ingen lösning som är den enda riktiga. Han har bara gjort det enda han kunnat göra av denna dags stämning. Han vet inte om boken i dag har kommit närmare sin fullbordan. Kanske kommer han att stryka dessa sidor. Då är hans dag förspilld som arbetsdag betraktad: timmarnas möda ledde till intet. Och vad betyder det nu, om han i år ger ut någon bok eller ej ? Ingen har begärt någon ny bok av honom. Mänskligheten fordrar inte alls, att han skall skriva någon ny bok. Det finns i världen stora sammanhang, som inte kan förlora någon länk utan att en rubbning inträder, om än en helt obetydlig, men en romanförfattare tillhör inte dessa sammanhang. Om han beslutar sig för att aldrig mer dra huven av skrivmaskinen — vad sedan? Vad händer? Men om muraren, som nyss lämnade sitt bygge, inte kommer tillbaka till sitt arbete i morgon, så har det hänt någonting: en byggnadskonflikt är något som angår ett helt land, ett helt folk, och alla statsmakter anstränger sig för att bilägga den. Om man kunde tänka sig en konflikt mellan författare och förläggare, som fick till följd att all bokutgivning upphörde, så skulle regeringen förmodligen skyndsamt tillsätta en kommission, som fick i uppdrag att förlänga konflikten så mycket som möjligt. Ty enligt somliga kritikers hatfulla uttalanden om bokfloden borde dess fullständiga uttorkande vara en nyttig och glädjande händelse. Och all världens romanförfattare kunde gott strejka ett par år utan att någon skulle klaga över obehågliga störningar. Allt skulle gå sin gilla gång. Förläggarna skulle få tillfälle till en längre tids rekreationsvistelse i sydligare nejder, tidningarna slapp recensionerna och fick mera utrymme för nödvändiga saker: mordaffärer, film och idrott, och publiken slutligen skulle kunna köpa något annat än böcker till julklappar. Författaren kan alltså på goda grunder betrakta sitt arbete som en personlig last, i vars utövning han har att söka sin glädje, sitt livs djupaste lust. Han måste säga sig detta: att skriva romaner är sin egen mening. När en bok är färdig, så har den fyllt sin mission för författaren. Vägen var meningen, något mål fanns icke att nå. Men vad betyder det sedan, om författarskap är en allmännyttig sysselsättning eller icke — är icke glädjen vid dess utövning tillräcklig för diktaren? Det kan komma missmodiga stunder, då han betraktar sig som den umbärligaste bland samhällsvarelser — men det kommer väl knappast någon stund, då han vill göra arbetsbyte med någon annan yrkesutövare. I de allra flesta fall betraktar han nog diktningen som det enda, som kan göra hans tillvaro uthärdlig. Jag skulle till och med vilja säga, att jag icke förstår, hur människor kan syssla med någonting annat. Författaren älskar och hatar sitt arbete — allteftersom det går bra eller dåligt — men undvara det kan han icke. Och han både älskar och hatar sitt arbete med den lidelse, som uppstår när föremålet är det enda i världen som betyder något. Jag hade en gång påhälsning av en gammal hedervärd allmogeman från min hembygd, som jag känt sedan barndomen. Min gäst tittade sig omkring i mitt arbetsrum, han tittade på böckerna på min hylla — det var 18