- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Maj 1934 Årg. 3 Nr 5 /
20

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: Att skriva romaner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM MOBERG

sådan, att den aldrig någonsin kommer att
överträffas. Om författaren kunde hålla fast
vid denna utgångspunkt, så skulle den säkert
visa sig synnerligen fruktbar. Den bleve det
ypperligaste värn mot självupprepningens
fara.

Det finns kritiker, som gärna vill bestämma
vad författarna skall skriva om och som tid
efter annan uppställer lämpliga romanämnen.
Man undrar vad dessa personer tror om en
författares tillvägagångssätt, när han
påbörjar ett nytt arbete. Antagligen har de den
föreställningen, att han går till väga så här:
Han har i sin skrivbordslåda en förteckning
på någonting som kallas uppslag. Dessa
uppslag har han samlat under årens lopp, och
han har dem liggande där i lådan för
användning i tur och ordning. Så en vacker dag tar
han fram förteckningen, väljer ut ett uppslag
på måfå — han tar det som för tillfället
tilltalar honom mest. Och så sätter han i gång!

Om det någon gång tillgått på det sättet, så
har resultatet säkert inte blivit någon bok att
räkna med. Sanningen är i själva verket den,
att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det
är ämnena som råder över honom. Han väljer
inte ett motiv bland många andra, det är
motivet som en gång valt honom, som griper
sin författare och som tvingar sig fram genom
honom. Han vet inte, när han verkligen
började på den nya romanen — det skedde
kanske många år före den dag, då han skrev
ned de första orden. Romanen ger sig så
småningom till känna i hans hjärna, i början
kanske så svagt, att han inte anar vad det
gäller. Den växer fram i honom; processen
kan ta längre eller kortare tid, men en dag
kommer, då han känner sig på något
underligt sätt säker: nu kan han börja!

*



Det första skedet i en romans tillblivelse
skulle kunna kallas synernas tid. Författaren

bär inom sig den kommande romanen i form
av syner som flammar upp, som slocknar och
flammar upp igen. Idéer bryter fram,
konflikter skymtar, människor uppträder i
dramatiska situationer. Alltsammans är
osam-manhängande bilder, som starkt kräver ett
sammanhang — det är en jäsande oordning,
som tydligt pockar på att förvandlas till
ordning. Nu går författaren och fabulerar utan
ord; han frossar i dessa allt oftare
återkommande syner, och han får en känsla av att det
skall bli en njutning för honom att hålla fast
dem med ord, att ge dem kropp och sanning.

Detta skede ger måhända författaren den
allra största lusten. Han får ut sin
arbetsglädje i förskott, han får smaka den, innan
han ännu skrivit ett ord på romanen, och —
som ovan antydes — kanske får han
härunder ut den allra bästa delen. Denna
synernas tid, detta sorglösa och ansvarslösa
fabulerande utan de skrivna orden, denna lek med
den oskrivna romanen — allt detta innebär
en alldeles säregen ljuvlighet, en
obeskriv-bar andens vällust. Diktaren frossar i något,
som jag skulle vilja beteckna som
fantasiens underbart sköna, obundna ansvarslöshet.
Ännu begär han ingenting av sig själv, ännu
får han inga förebråelser av sig själv för
dåligt arbete. Fantasisynerna är sig själva
nog, för dem existerar inga svårigheter.

En roman vill alltså bli skriven — en dag
har man på känn att den kan få sin önskan
uppfylld. Nu kommer skrivmaskinen med i
fantasileken, som därmed mister en del av
sin charm. Nu kommer ordens tid. Nu skall
synerna ha ordens gestalt, alla de
förbifladd-rande bilderna skall fångas av språkets
limspön och hållas kvar. Nu gäller det att ge
synerna de rätta orden, att ge dem livet —
det som erfordras för att förmedla dem till
andra människor.

Detta skede växlar mellan hänförelse och
tvivel, hopp och missmod.

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:02 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-5/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free