VILHELM MOBERG sådan, att den aldrig någonsin kommer att överträffas. Om författaren kunde hålla fast vid denna utgångspunkt, så skulle den säkert visa sig synnerligen fruktbar. Den bleve det ypperligaste värn mot självupprepningens fara. Det finns kritiker, som gärna vill bestämma vad författarna skall skriva om och som tid efter annan uppställer lämpliga romanämnen. Man undrar vad dessa personer tror om en författares tillvägagångssätt, när han påbörjar ett nytt arbete. Antagligen har de den föreställningen, att han går till väga så här: Han har i sin skrivbordslåda en förteckning på någonting som kallas uppslag. Dessa uppslag har han samlat under årens lopp, och han har dem liggande där i lådan för användning i tur och ordning. Så en vacker dag tar han fram förteckningen, väljer ut ett uppslag på måfå — han tar det som för tillfället tilltalar honom mest. Och så sätter han i gång! Om det någon gång tillgått på det sättet, så har resultatet säkert inte blivit någon bok att räkna med. Sanningen är i själva verket den, att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det är ämnena som råder över honom. Han väljer inte ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom. Han vet inte, när han verkligen började på den nya romanen — det skedde kanske många år före den dag, då han skrev ned de första orden. Romanen ger sig så småningom till känna i hans hjärna, i början kanske så svagt, att han inte anar vad det gäller. Den växer fram i honom; processen kan ta längre eller kortare tid, men en dag kommer, då han känner sig på något underligt sätt säker: nu kan han börja! * Det första skedet i en romans tillblivelse skulle kunna kallas synernas tid. Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen. Idéer bryter fram, konflikter skymtar, människor uppträder i dramatiska situationer. Alltsammans är osam-manhängande bilder, som starkt kräver ett sammanhang — det är en jäsande oordning, som tydligt pockar på att förvandlas till ordning. Nu går författaren och fabulerar utan ord; han frossar i dessa allt oftare återkommande syner, och han får en känsla av att det skall bli en njutning för honom att hålla fast dem med ord, att ge dem kropp och sanning. Detta skede ger måhända författaren den allra största lusten. Han får ut sin arbetsglädje i förskott, han får smaka den, innan han ännu skrivit ett ord på romanen, och — som ovan antydes — kanske får han härunder ut den allra bästa delen. Denna synernas tid, detta sorglösa och ansvarslösa fabulerande utan de skrivna orden, denna lek med den oskrivna romanen — allt detta innebär en alldeles säregen ljuvlighet, en obeskriv-bar andens vällust. Diktaren frossar i något, som jag skulle vilja beteckna som fantasiens underbart sköna, obundna ansvarslöshet. Ännu begär han ingenting av sig själv, ännu får han inga förebråelser av sig själv för dåligt arbete. Fantasisynerna är sig själva nog, för dem existerar inga svårigheter. En roman vill alltså bli skriven — en dag har man på känn att den kan få sin önskan uppfylld. Nu kommer skrivmaskinen med i fantasileken, som därmed mister en del av sin charm. Nu kommer ordens tid. Nu skall synerna ha ordens gestalt, alla de förbifladd-rande bilderna skall fångas av språkets limspön och hållas kvar. Nu gäller det att ge synerna de rätta orden, att ge dem livet — det som erfordras för att förmedla dem till andra människor. Detta skede växlar mellan hänförelse och tvivel, hopp och missmod. 20