ATT SKRIVA ROMANER Då synerna kommer av sig själva, då de äger en sådan styrka, att de liksom av egen kraft tar på sig språkets klädnad — i sådana stunder upphör diktaren på något sätt att vara medveten om sin verksamhet. Det känns som om något hämmande i hans inre med ens försvann. Han får orden dikterade för sig, han arbetar i en ljuvlig hets, han jagas av inbillningens piska och i dessa piskrapp ligger den högsta vällust. Men romanens författare får även uppleva stunder, då han gäckas av sina syner: han får dem inte fatt, de flyr just när han behöver dem. Han skriver ned ord ändå — men han har en obehaglig känsla av att han blott fångat ett surrogat. Detta är inte de rätta orden, hur stor möda de än kostat honom — det är nöd-fallsord. Men det kommer inga andra, hur länge han än fortsätter sitt mödosamma sökande . .. Och då börjar han tvivla på sin kallelse, då förbannar han sitt arbete och svär att han aldrig skall skriva en rad mer, nej, aldrig i livet! Svår är den stund på dagen, då han skall sätta sig vid skrivbordet. Han är för det mesta ohågad att börja. Kommer detta av fruktan att göra ett dåligt arbete? Sidorna från i går ligger där, och han är långtifrån nöjd med gårdagens prestation. Är han nu rädd, att det skall gå lika illa i dag? Är det självkritiken, som måste besegras för var gång han skall börja? Sannolikt har detta egendomliga motstånd, som författaren ständigt på nytt måste övervinna, betydligt djupare rötter. Vad är det som sker när han sätter sig att skriva? Han påbörjar en inlevelse i den värld, där hans diktade människor rör sig — i en annan verklighet än den, som omger honom själv. För att nå dithän är han nödsakad att befria sig från allt hämmande i denna senare verklighet. Och detta sker inte med lätthet och med ens. För att komma in i den fiktiva världen tvingas han att göra uppror mot en viss bekvämlighet, andlig såväl som kroppslig. Inlevelsen i romanvärlden kräver sin tribut av energi och beslutsamhet. Han vill ytterst gärna komma dit in, men själva förflyttningen är förenad med så pass stora mödor, att han ryggar för dem i det längsta. Har vi icke här grunden till det motstånd, som infinner sig när han skall börja och under vilket han sakta formar dagens första meningar? Han sitter kanske en timme med första sidan. Sedan ökar takten, snart skriver han en sida full på en kvart. Och ju längre han håller på, desto raskare går arbetet undan. Vi fattar lätt varför: det gick långsamt för honom att arbeta sig in i romanens värld, men det gick, och nu rör han sig där inne med största säkerhet. Han är åter intim med sina figurer, han är åter fången av romanens stämning. Och ju längre han skriver, desto starkare blir inlevelsens intensitet. Jag tror att han i de flesta fall gör det bästa arbetet, om han skriver så länge som möjligt utan avbrott. Ett nytt perspektiv, som han upptäcker, brukar ge ytterligare ett — kanske gör han upptäckter, som tillför romanen något väsentligt. Ännu för några timmar sedan anade han ingenting av dem. Varifrån kom de? Så arbetar han utan att äga någon känsla av att han arbetar. Men så kommer hans andra svåra stund på dagen: han skall sluta. Diktaren skall tillbaka till den realiteternas värld, som han förut på dagen med sådan möda lämnade. Och denna övergång blir minst lika plågsam som den förra. Hans reaktion är nu av den arten, att den måste obehagligt beröra hans omgivning: han blir tvär, tyst, sur, retlig, frånvarande. Nyss har diktaren varit suverän i sin romanvärld. Där lydde människorna varje hans infall, där var allt rörlighet och omväxling, där skedde det oväntade, där rådde böljegång och strömmande liv. Nu är han till 21