VILHELM MOBERG baka i en trist, monoton och orörlig värld, som inte på minsta sätt underordnar sig honom. Hur stark självövervinnelse han är mäktig, så förmår han inte anpassa sig genast. Och över honom kommer en sådan förunderlig oro; han erfar en oändlig tristess, han erfar liksom en kall kramning kring sin ömmande själ. Och han känner sig tömd, urblåst. Och nu vet han det: när han nyss skrev alldeles utan ansträngning, så ansträngde han sig till det yttersta. Ty här har han reaktionen. Så svårt är det att börja — och så svårt att sluta! När en författare nyss fått en ny bok färdig, så är han övertygad om att denna bok är hans bästa hittills. Visserligen blev den inte så bra som han trodde att den skulle bli. Visserligen blev inte romanen sådan som han från början tänkt sig den. Ja, egentligen blev det inte alls den roman, som han ursprungligen ämnade skriva. Det blev en helt annan — man skriver nästan alltid en helt annan. Och han fick inte i boken sagt det som han den här gången ämnade säga. Men den är utmärkt i alla fall. Säkert hans bästa hittills. Han har nu detta arbete alltför nära inpå sig för att han skall skönja dess svagheter. För en författare växer nämligen hans böckers svagheter med tidsavståndet. Hans syn på de tidigare verken är mycket kritisk. De äldre böckerna har trängts undan av de senare. Deras innehåll angår honom icke som förr. Dessa böcker skrevs i en särskild stämning, som flytt sin kos för länge sedan och som aldrig återvänder. Därför är de honom nu så främmande. Visserligen betraktar han dem kärleksfullt — de är dock hans andes barn — och hah inser, att det var nödvändigt en gång att skriva dem. Men efter dem har han ju gjort saker av helt annat värde. Som nu den sista boken . .. Så händer det att hans tidigare produktion i något sammanhang berömmes — ja, det kanske antydes, att tyngdpunkten i hans verk ligger där långt borta i det förflutna. Detta beröm skänker honom icke någon oblandad glädje. Här har han gått och omhuldat den bestämda övertygelsen att han befunnit sig i en oavbruten utveckling — han har behövt denna övertygelse för sitt självförtroendes skull — och nu kommer man och säger: du har inte gått framåt sedan den gången, min vän! Men du har inte heller stått stilla — det gives ju ett tredje! Så tvingas han av ren självbevarelsedrift att hålla på sina senare arbeten. Men hur fast han än är i sin tro, att hans sista roman är den bästa av dem allesammans, så känner han dock med sig, att han borde ha kunnat göra något ännu bättre. Och ju längre tid som förflyter från den dag, då det senaste verket förelåg färdigt, desto mera övertygad blir han: nästa gång — nästa gång skall han göra vad som nu icke blev gjort! Nästa gång skall han säga det som han inte fick sagt den här gången! Nästa gång skall det ske ...! Så är författaren färdig att fortsätta kretsgången. Han gripes och eggas av den roman, som härnäst skall bli till, och en dag kommer då han bläddrar i den nu senast fullbordade och tänker: Detta har jag skrivit... Så underligt främmande det är . . . Bra mycket sämre än min sista bok ...! Och så länge han förmår skriva drives han från bok till bok av denna tro: nästa gång skall jag säga det! Han lägges ned på dödsbädden utan att han hunnit säga det, som han egentligen hela tiden ämnat säga med sina böcker. Ty det är i sin nästa roman — den som nu ej blir skriven — som han skulle ge det väsentliga, det hittills outsagda, det alltid outsagda. 22