Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: Att skriva romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
baka i en trist, monoton och orörlig värld,
som inte på minsta sätt underordnar sig
honom. Hur stark självövervinnelse han är
mäktig, så förmår han inte anpassa sig
genast. Och över honom kommer en sådan
förunderlig oro; han erfar en oändlig tristess,
han erfar liksom en kall kramning kring sin
ömmande själ. Och han känner sig tömd,
urblåst. Och nu vet han det: när han nyss skrev
alldeles utan ansträngning, så ansträngde han
sig till det yttersta. Ty här har han
reaktionen.
Så svårt är det att börja — och så svårt att
sluta!
När en författare nyss fått en ny bok färdig,
så är han övertygad om att denna bok är hans
bästa hittills. Visserligen blev den inte så bra
som han trodde att den skulle bli. Visserligen
blev inte romanen sådan som han från början
tänkt sig den. Ja, egentligen blev det inte alls
den roman, som han ursprungligen ämnade
skriva. Det blev en helt annan — man skriver
nästan alltid en helt annan. Och han fick inte
i boken sagt det som han den här gången
ämnade säga. Men den är utmärkt i alla fall.
Säkert hans bästa hittills.
Han har nu detta arbete alltför nära inpå
sig för att han skall skönja dess svagheter.
För en författare växer nämligen hans böckers
svagheter med tidsavståndet. Hans syn på de
tidigare verken är mycket kritisk. De äldre
böckerna har trängts undan av de senare.
Deras innehåll angår honom icke som förr.
Dessa böcker skrevs i en särskild stämning,
som flytt sin kos för länge sedan och som
aldrig återvänder. Därför är de honom nu så
främmande. Visserligen betraktar han dem
kärleksfullt — de är dock hans andes barn —
och hah inser, att det var nödvändigt en gång
att skriva dem. Men efter dem har han ju
gjort saker av helt annat värde. Som nu den
sista boken . ..
Så händer det att hans tidigare produktion
i något sammanhang berömmes — ja, det
kanske antydes, att tyngdpunkten i hans verk
ligger där långt borta i det förflutna. Detta
beröm skänker honom icke någon oblandad
glädje. Här har han gått och omhuldat den
bestämda övertygelsen att han befunnit sig i
en oavbruten utveckling — han har behövt
denna övertygelse för sitt självförtroendes
skull — och nu kommer man och säger: du
har inte gått framåt sedan den gången, min
vän! Men du har inte heller stått stilla —
det gives ju ett tredje! Så tvingas han av ren
självbevarelsedrift att hålla på sina senare
arbeten.
Men hur fast han än är i sin tro, att hans
sista roman är den bästa av dem
allesammans, så känner han dock med sig, att han
borde ha kunnat göra något ännu bättre. Och
ju längre tid som förflyter från den dag, då
det senaste verket förelåg färdigt, desto mera
övertygad blir han: nästa gång — nästa gång
skall han göra vad som nu icke blev gjort!
Nästa gång skall han säga det som han inte
fick sagt den här gången! Nästa gång skall
det ske ...!
Så är författaren färdig att fortsätta
kretsgången. Han gripes och eggas av den roman,
som härnäst skall bli till, och en dag kommer
då han bläddrar i den nu senast
fullbordade och tänker: Detta har jag skrivit... Så
underligt främmande det är . . . Bra mycket
sämre än min sista bok ...!
Och så länge han förmår skriva drives
han från bok till bok av denna tro: nästa
gång skall jag säga det! Han lägges ned på
dödsbädden utan att han hunnit säga det, som
han egentligen hela tiden ämnat säga med
sina böcker. Ty det är i sin nästa roman —
den som nu ej blir skriven — som han skulle
ge det väsentliga, det hittills outsagda, det
alltid outsagda.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
