Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktning och moral. Uttalanden av Marika Stiernstedt, Alf Ahlberg och Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING OCH MORAL
Tre uttalanden av
Marika Stiernstedt, Alf A hl b er g och Ivar H ar r i e
Den gamla diskussionen om diktning och moral, om vad författaren med hänsyn
till den allmänna moralen har rätt att skriva och förläggaren rätt att trycka, har
denna vår ånyo rörts upp i vårt land. Den reaktionära opinionen, som naturligtvis
icke är helt oinspirerad av den politiska reaktionen på kontinenten, närmast Tyskland,
har bland annat tagit sig uttryck i en masspetition till regeringen från studerande
ungdom, vari den moderna svenska skönlitteraturen stämplades som i stor
utsträckning sedefördärvande. För att få problemet vederhäftigt belyst har redaktionen av
Bonniers Litterära Magasin vänt sig till ett antal kulturpersonligheter
med anhållan om ett uttalande och har erhållit nedanstående svar.
MARIKA STIERNSTEDT:
Sammanställningen eller motsatsställningen
dikt och moral, eller dikt och tendens, är
ju ingenting nytt för dagen. Särskilt under
samhälleliga omläggningsperioder har alltid
framträtt fordran på att diktningen skulle
ställa sig direkt i tidsidéernas eller i olika
tidstendensers tjänst. Det har då inte längre
hetat ”Biide Künstler, redet nicht”, utan
tvärtom har det krävts att konstnären skulle
tala och tala rentut. Ju stormigare tid, dess
fler sinsemellan stridande idéer och dess
skarpare uttalade krav.
Nu kan ju frågas: Är det rimligt att fordra
författarens, poetens ovillkorliga orientering
åt bestämt håll? Kan det anses berömligt av
diktaren att på bekostnad av den dyrbara inre
oavhängigheten, på bekostnad av enkel
ärlig
het tillgripa tendensdiktning på den grund
blott att yttre uppmaningar föreligga, alltså
praktiskt taget av opportunitetsskäl?
Nej, givetvis nej.
Skapelsen, diktverket är uttryck för dess
skapares personlighet och ju mer denna
personlighet i sig själv är ren, fri från slagg,
fusk, publikfrieri, slapphet, dess mer får
diktverket betydelse för och övar inflytande på
den som anammat det. Avslöjandet av det
oäkta har aldrig varit mer än en tidsfråga. Vi
måste ge diktaren vårt blinda förtroende
i fråga om hans arbetssätt och arbete. Utifrån
får han icke låta sig ledas, inte ens av det
varmaste vädjande. Vi måste sätta tro till
hans diktarsamvete.
Men där är det. Just på denna punkt är det
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
