DIKTNING OCH MORAL som aktionen i dag från svenskt ungdomshåll har intresse även för oss författare. Ungdomens reaktioner ha ofta tydligt markerat det klockslag, då samhällsföreteelserna på den punkt mot vilken reaktionen satt in, nått bottenläge. Jag kan påminna om det svenska åttiotalets, även nittiotalets ungdomliga revolter mot hävdvunnen och slutligen blott tomt konventionell morals alltför tryckande bud. I närmare tid har särskilt England upplevt efterkrigsmentalitetens kamp mot den långa så kallade viktorianska epokens pryderi och, som man menade, hypokrisi. Det är väl närmast denna anglosachsiska kamps svallvågor vi i Sverige fått känning av under senare år, ehuru företeelsen är helt internationell. Också hos oss har öppenhjärtigheten blivit förgrundsfigur — och bland annat inom litteraturen. Så går det alltid: diktarna beröras av rörelser och krav i tiden, inspireras av dem och återspegla dem, mer eller mindre äkta, mer eller mindre lyckligt. Att viss ungdom av i dag vänt sig bland annat till författarvärlden visar att den icke underskattar dess betydelse. Denna ungdoms krav kan och bör inte gå ut på att författarna över lag plötsligt skulle börja lägga an på nya ”sätt”. Då till exempel Tyskland dekreterar att litteraturen måste följa med i den ledande politiska galoppen, har man lov att beklaga det. I längden komme dylik litteraturens flåsande lydnad att innebära fatal ned-krympning av diktningens diktvärde. Men jag har inte fattat den svenska ungdomsfraktio-nens vädjan så. Här rör det sig, jag hoppas och tror det, om krav på ökad inre stränghet — och inte tvärtom. Man har här velat ställa litteraturens företrädare inför en påminnelse om att också litteraturen kan hamna i tom konvention och att en litterär riktning kan börja överleva sig själv. Ett dylikt memento finns det alltid skäl att lyssna till. De litterära tendenser som nu en tid till exempel ropat på primitivism (också ett slagord!) eller strävat till mest möjligt ohöljda skildring av driftlivet, eller av driftlivet ofruktbart isolerat från det sociala livet i dess helhet, de ha uppenbarligen för ungdomen i fråga börjat te sig som blott och bart moderiktningar. Har man rätt? Har den subjektivistiska, den suveränt hänsynsfria (man kan ge den många beteckningar) riktningen inom litteraturen, alltså den som den opinerande ungdomen vill åt, verkligen verkat färdigt och spelat ut sin roll? Har ungdomen verkligen hört harpor i vårluften, varslande om nya tider: direkt uppbyggande tider, sedan väg röjts av ”esplanadsystemet” — för att tala med den gode gamle Strindberg. För min del är jag böjd att tro det. Vi komma inom några år att få se böcker som man inte drömt om för några få år sedan. Inte omöjligt bland annat att den religiösa litteraturen får en renässans. Ett förlag har i dagarna utlyst en pristävlan om roman med religiöst motiv, och ehuru man visserligen ej bör profetera, anser jag det inte otänkbart att den får fram manuskript rätt mycket intressantare än prismanuskripten från andra tävlingar senaste decennium — vi få se. Men vilket svar vill jag för min del i dag ge ungdomen? Kulturlivet i ett land vinner ingenting på’ att vara ensidigt inriktat. Låt oss slippa tomma modeåthävor och opportunistiskt snob-beri, det är bra, och låt oss slippa marschera efter kommando, varifrån kommandot än utgår. Men vi ha, liksom vi alltid haft, den inre hederlighetens bud att rätta oss efter. Tror ungdomen att denna råkat i fara, så skadar oss inte självprövning. Detta förefaller mig vara summan av vad ungdomens aktion bör utlösa hos oss författare. 25