Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktning och moral. Uttalanden av Marika Stiernstedt, Alf Ahlberg och Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFAHLBERG
ALF AHLBERG:
Frågan om litteraturens förhållande till
moralen är nästan lika gammal som
litteraturen själv. Det har aldrig saknats människor,
som ropat på censur över litteraturen, när
diktarna enligt deras mening överskridit
gränserna för vad de betraktat som moral och
anständighet. De kunna bland andra för sig
åberopa ingen mindre auktoritet än Platon.
Han ville som bekant ur sin stat bannlysa
diktarna, emedan de enligt hans mening
voro lögnaktiga och omoraliska. På sin höjd
ville han tillåta moraliserande, didaktisk
poesi. ”Den rätte lagstiftaren”, heter det i
”Lagarna”, ”måste övertala eller i nödfall
tvinga diktarna att i sköna och prisvärda ord
blott framställa goda moraliska läror.”
Ett förhållande, som väl emellertid borde
göra förfäktarna av kravet på moralisk censur
över litteraturen en smula betänksamma, är,
att många av de allra största diktverken, de
som nu tillhöra den oförgängliga
världslitteraturen, varit föremål för samtidens
moraliska indignation. Ibsens ”Gengangere”
bedömdes av Daily Telegraph på följande sätt:
”En öppen kloak, ett blottat, vidrigt,
stinkande sår, en smutsig handling, utförd
offentligen, ett pesthus med alla dörrar och fönster
öppna, ett svineri, ruttet, bestialiskt, cyniskt,
oanständigt, ett litterärt as.” Och den engelska
tidningen gav blott uttryck för en vida
utbredd opinion bland de så kallade
”rättänkande”, vilka enligt Strindberg ”alltid tänka
så krokigt”. Är det någon, som nu, femtio år
senare, skulle vilja stå för detta omdöme?
Hos oss kan man erinra om det anskri, som
mötte Strindberg och Fröding och som
resulterade i åtal. Dessa åtal äro inga ärorika
kapitel i vår litteraturhistoria, och man borde
väl en gång av skadan bli vis. Åtalen mot
”Giftas” och ”Stänk och flikar” hade ett
ödesdigert inflytande på vår störste prosaists och
vår störste lyrikers konstnärliga utveckling.
De gagnade ingen, men de åstadkommo
allvarliga skador för vårt kulturliv.
Det är vidare anmärkningsvärt, att man
alldeles icke synes mäta de gamla, erkända
diktverken med samma mått som de moderna.
Varför yrkar man inte på moralisk censur av
Shakespeare? Det är ytterst få av hans verk,
som fylla kravet på borgerlig anständighet.
Det gäller överhuvud om
renässanslitteraturen och om en stor del av den antika
diktningen. Eller hur är det med ”Manon
Lescaut”, med Voltaires satiriska romaner eller
med åtskilligt hos Goethe? Man må göra det
tankeexperimentet att dessa verk i stället hade
utkommit i nutiden. Hur skulle de då ha
mottagits av de ”rättänkande”? Det är nämligen
en fullständig missuppfattning, beroende på
alltför korta historiska perspektiv, att den
moderna dikten och konsten skulle vara mera
naken och ohöljd än äldre tiders.
När Michelangelo målat sin gigantiska
”Yttersta domen” i Sixtina, framkallade den
myckna nakenheten ett anskri av moralisk
indignation. Man engagerade en målare att
nödtorftigt klä på figurerna kläder, som sedan
skrapats bort. Michelangelo tog en ganska
raffinerad hämnd — genom att låta gestalten
av den påvlige ceremonimästaren, som stod
i spetsen för den moraliska kampanjen,
skymta i helvetet. Vestigia terrent!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
