ALFAHLBERG ALF AHLBERG: Frågan om litteraturens förhållande till moralen är nästan lika gammal som litteraturen själv. Det har aldrig saknats människor, som ropat på censur över litteraturen, när diktarna enligt deras mening överskridit gränserna för vad de betraktat som moral och anständighet. De kunna bland andra för sig åberopa ingen mindre auktoritet än Platon. Han ville som bekant ur sin stat bannlysa diktarna, emedan de enligt hans mening voro lögnaktiga och omoraliska. På sin höjd ville han tillåta moraliserande, didaktisk poesi. ”Den rätte lagstiftaren”, heter det i ”Lagarna”, ”måste övertala eller i nödfall tvinga diktarna att i sköna och prisvärda ord blott framställa goda moraliska läror.” Ett förhållande, som väl emellertid borde göra förfäktarna av kravet på moralisk censur över litteraturen en smula betänksamma, är, att många av de allra största diktverken, de som nu tillhöra den oförgängliga världslitteraturen, varit föremål för samtidens moraliska indignation. Ibsens ”Gengangere” bedömdes av Daily Telegraph på följande sätt: ”En öppen kloak, ett blottat, vidrigt, stinkande sår, en smutsig handling, utförd offentligen, ett pesthus med alla dörrar och fönster öppna, ett svineri, ruttet, bestialiskt, cyniskt, oanständigt, ett litterärt as.” Och den engelska tidningen gav blott uttryck för en vida utbredd opinion bland de så kallade ”rättänkande”, vilka enligt Strindberg ”alltid tänka så krokigt”. Är det någon, som nu, femtio år senare, skulle vilja stå för detta omdöme? Hos oss kan man erinra om det anskri, som mötte Strindberg och Fröding och som resulterade i åtal. Dessa åtal äro inga ärorika kapitel i vår litteraturhistoria, och man borde väl en gång av skadan bli vis. Åtalen mot ”Giftas” och ”Stänk och flikar” hade ett ödesdigert inflytande på vår störste prosaists och vår störste lyrikers konstnärliga utveckling. De gagnade ingen, men de åstadkommo allvarliga skador för vårt kulturliv. Det är vidare anmärkningsvärt, att man alldeles icke synes mäta de gamla, erkända diktverken med samma mått som de moderna. Varför yrkar man inte på moralisk censur av Shakespeare? Det är ytterst få av hans verk, som fylla kravet på borgerlig anständighet. Det gäller överhuvud om renässanslitteraturen och om en stor del av den antika diktningen. Eller hur är det med ”Manon Lescaut”, med Voltaires satiriska romaner eller med åtskilligt hos Goethe? Man må göra det tankeexperimentet att dessa verk i stället hade utkommit i nutiden. Hur skulle de då ha mottagits av de ”rättänkande”? Det är nämligen en fullständig missuppfattning, beroende på alltför korta historiska perspektiv, att den moderna dikten och konsten skulle vara mera naken och ohöljd än äldre tiders. När Michelangelo målat sin gigantiska ”Yttersta domen” i Sixtina, framkallade den myckna nakenheten ett anskri av moralisk indignation. Man engagerade en målare att nödtorftigt klä på figurerna kläder, som sedan skrapats bort. Michelangelo tog en ganska raffinerad hämnd — genom att låta gestalten av den påvlige ceremonimästaren, som stod i spetsen för den moraliska kampanjen, skymta i helvetet. Vestigia terrent! * Finns det överhuvud något diktverk, som är omoraliskt? Jag svarar för min del utan tvekan nej. Ty i samma mån ett diktverk verkligen skulle vara omoraliskt, skulle det upphöra att vara något diktverk. Det finns lika litet någon äkta dikt som är omoralisk, som det finns någon äkta dikt som är osann. I samma mån dikten försyndar sig mot de logiska och moraliska värdena, försyndar den sig även mot de estetiska. Detta är en åsikt, som jag givetvis här icke kan bevisa, ja, som 26