GUNNAR LARSEN lusten att i smyg betrakta andra i erotiska situationer. Man kunde ha hoppats, att detta försök att ta upp ett ömtåligt ämne till ärlig diskussion skulle ha mötts med litet mindre fördomsfullhet. Men kanske kan Halvorsens otur hos kritiken delvis förklaras av att många anmälare tyckas anse, att ömtåliga ämnen fordra tjocka böcker. Bland de helt unga författare, som försöka förnya den psykologiska romanen, kunna nämnas tre som alla debuterade år 1932 och gåvo ut nya böcker till sistlidna jul, samtliga behandlande modern ungdom. Ernst Orvil är utan tvivel den mest artistiske av de tre — om man med detta ord förbinder arbetet med tankens nyansering och stilens och bildernas precision. Han ger frapperande uttryck för det oroliga, nästan perverst uppjagade hos en stor del av tidens intellektuella ungdom. Hans båda böcker äro vad engelsmännen kalla ”sophisticated”. De äro dekadenta och verka tomma, rätt litet gripande trots de starka affekter de vilja ge uttryck åt — därför att författaren för närvarande är så upptagen av sina egna snirklar. Han vill säga sina saker på ett överintelligent och märkligt sätt. Sedan är det en annan sak om det också blir märkligt. Gudrun Larsen debuterade år 1932 med en solid, litet grå berättelse om en lekmannapredikant. Den verkade i viss mån dokument. Hennes nya bok, ”Frie mennesker”, är ett försök att komma över till en mera modern form. Försöket kan emellertid icke betraktas som lyckat. Romanen handlar om en ung flicka som upplever flera kärleksförhållanden, men framställningen är präglad av en trivialitet, som icke bör förväxlas med äkthet, och författarinnan förväxlar pratsamhet med replikkonst. Waldemar Brøgger är med sin stora ungdom ännu tydligt påverkad av Barbra Ring. I sin nya bok, ”Annen akt”, vill han liksom denna författarinna gärna vara aktuell och fördomsfri i sin behandling av erotiska problem, samtidigt som han tar sin utgångspunkt i en tämligen konstruerad herrgårdsmiljö. Den tjugutreårige författaren har hittills enligt egen utsago hunnit skriva fem romaner för var och en som han givit ut. Otvivelaktigt skulle också en sträng koncentration kring ett verkligt faktiskt stoff leda hans obestridliga författarbegåvning in på säkrare banor. Han har ivern och ambitionen, och han är med liv och själ engagerad i sina problem. Vid sidan av dessa försök till moderna psykologiska skildringar ligga ett par andra böcker av yngre författare, Sigrid Boos ”Du deilige liv” (”Livhanken”), Kristmann Gudmundssons ”Den første vår” och Helmik Lar-sens ”Ødemarken”. Sigrid Boo har med sin senaste bok övergått till litteraturen och därigenom reducerats till sin verkliga storlek. Hennes roman, som ju för övrigt är känd i Sverige i översättning, handlar om en vistelse på ett lungsotssana-torium. I denna genre kommer den som avgjort nummer tre i raden, långt efter Thomas Manns geniala ”Zauberberg” och Sven Stolpes ”1 dödens väntrum”. Boken är full av snabba, på damers vis träffsäkra iakttagelser, och fru Boo förstår att ge varje sida en underhållande, livfull prägel, också då hon berör de allvarligaste ting. Men i själva verket är det blott en glittrande yta. Författarinnan har icke upptäckt, att sådana detalj iakttagelser icke äro av något värde så framt icke deras egentliga ändamål är att vara symboler för eller avslöja något djupare. Kristman Gudmundsson är en ung islänning, som under loppet av några få år skrivit en rad böcker på norska med motiv från sitt hemland. Hans senaste roman är en populär, ganska charmerande skildring av en puber-tetsförälskelse. När Gudmundsson gav ut sina första böcker på norska, förundrade man sig 38