NORSK LITTERATUR 1933 över hur snabbt han hade tillägnat sig språket. Nu konstaterar man, att det när allt kommer omkring inte är så lätt att tillägna sig ett främmande språk fullkomligt. Helmik Larsen är ett originellt tillskott till den borgerliga, bofasta norska litteraturen. Ingen har en aning om vem han är, man vet bara att han bor borta på Alaskas västkust eller någonstans åt det hållet och att han har dragit sig fram som jägare och guldgrävare. Han har tidigare skrivit två böcker om sina upplevelser och erfarenheter, en smula i Jack Londons stil, ”böcker för män”, som det heter, det vill säga önskeböcker för halvvuxna pojkar. Hans senaste bok, ”Ødemarken”, skildrar två mäns upplevelser under en övervintring i Alaska. Den har de kända beståndsdelarna: jakt, fiske, björnar, storm, köld, mörker, trångboddhet, matknapphet... En författare, som endast hade rört sig i periferien av sådana upplevelser och icke var ”fackman” skulle naturligtvis ha betecknat dem som fasansfulla och livsfarliga — på samma sätt som en Alaskaindian som varit på besök i en storstad för sina stamfränder skulle skildra svårigheterna att ta sig över en starkt trafikerad gata. Helmik Larsen kan ta sig över gatan — det vill säga han kan klara en övervintring. Livsfaran reduceras följaktligen till sina rätta dimensioner och blir lika med ordinära svårigheter. Hans nya bok, som även ger läsaren verklig litterär njutning, i det att språket följsamt och naturligt sluter sig kring ämnet, påminner på många sätt om Helge Ingstads uppseendeväckande bok ”Pälsjägarliv” för ett par år sedan — fastän det vill ganska mycket till för att slå Ingstad när det gäller att utan självförhävelse utnyttja en äventyrlig verklighet. En debutant som det ligger nära till hands att nämna i sammanhang med Helmik Lar-sens bok är Ben Home. Debutanternas antal blir år från år större, beroende på konkurrensen mellan de stora förlagen. Förlagen våga inte låta chansen att lansera en ny talang gå sig ur händerna, men å andra sidan gå de icke in för en ung och ny författare på samma sätt som förr, om succén eller sensationen låter vänta på sig. Det skulle föra för långt att gå igenom alla julens debutarbeten. Men till de bästa hör Ben Hornes bok. Han är den flegmatiske äventyraren på samma sätt som Wildenvey är den flegmatiske svärmaren och lyrikern. En viss lättjefull charm är det huvudsakliga i hans bok ”Fredløs landsmann”. På samma sätt som Mark Twains Huck Finn låter sig drivas på en flotte nedför Mississippi och bokstavligen talat driver in i de underbaraste äventyr låter denne late, äventyrslystne norrman sig drivas med strömmen borta i Amerika och upplever de sällsammaste ting. — Eftersom det finns många norrmän och svenskar av hans typ träffar han på en hel del likar på sin färd, och boken blir på så sätt en brokig, spännande, äventyrlig skildring, en emigranternas saga utan floskler men icke utan det kusligas patos. Den norska Finnmarken ligger så äventyrligt långt borta från det vi kalla våra kulturella centra, att en beskrivning av livet där uppe ”där tre stammar mötas” ofta kan få något av samma prägel som emigrant- och nybyggarskildringar från gränsområdena i Fjärran Västern. Helge Holsts debutbok ”Huset på grensen” berättar om tre olikartade öden som av slumpen föras samman i den norska ödemarken vid Pasviksälven. Romanen gör icke läsaren övertygad om någon stark konstnärlig talang hos författaren, men gör ett tilltalande intryck genom sin nyktra, sakliga stil. Med C. Risdals ”Marjanne Zapfe” äro vi däremot mitt inne i trångaste norska små-stadsmiljö. Boken ger en skarpt uppfattad 39