GUNNAR LARSEN bild av en gammal fröken, full av bortträngningar och fixa idéer, och hennes triviala omgivning skildras säkert och elakt. Men alltsammans verkar i alla fall på något sätt välbekant från andra böcker — och fullkomligt överflödigt. I de två sista debutromaner jag skall omnämna, Trygve Gulbranssens ”Og bakom synger skogene —” och Tora Østbyes ”Synd skal sones”, föras vi till välmående trakter i Östlandet. Trygve Gulbranssen saknar i rent förfärande grad något som vi under senare år . ha funnit vara en genomgående egenskap hos unga debuterande författare: nykter sakkunskap och frihet från omsvep. Hans bok, som skildrar en släkt av storbönder och björnjägare genom århundraden, kan vid första ögonkastet verka frodig och fantasifull, det sparas varken på stora ord, vilda hästar eller starka handlingar. Men man behöver inte ha läst länge, förrän man med motvilja konstaterar, att han har hämtat ned från skräpkammaren alla de falskt romantiska uttrycksformer, som man trodde hade gått i graven med vissa äldre folklivsskildrare. Boken fick ett oförtjänt välvilligt mottagande i en del tidningar, vilket kanhända sammanhänger med att den sortens svulstigt nationalistiskt självberöm har en naturlig kontakt med vissa strömningar i tiden. Då är Tora Østbyes ”Synd skal sones” med sina iögonfallande elementära brister i alla fall ett på ett helt annat sätt redbart arbete. Författarinnan är en åldrande bondhustru, som aldrig förr haft beröring med litteraturen. Hon bygger på bygdetraditionen och berättar en underlig och gripande historia om en fattig bondkvinnas olyckliga liv. Det som ger boken dess egenartade värde är den starka prägel av sannfärdighet och verklighetstrohet, som utmärker dèn i språkligt hänseende otympliga skildringen. Men vad är ett ordinärt mänskligt doku ment av detta slag mot det vulkanutbrott av mänskliga lidelser och kunskap om människonaturens djupaste skikt, som vi få bevittna i Aksel Sandemoses roman ”En flykt-ning krysser sitt spor”! Jag kallar boken roman men måste då strax tillägga: detta märkliga verk låter icke infoga sig i någon av de kända och vedertagna litterära kategorierna. Roman i ordets vanliga betydelse är det absolut inte. Det är en lidelsefull, man frestas säga hysteriskt lidelsefull självrannsakan, en bekännelse inför hela världen så våldsam, att till och med Strindbergs ”En dåres försvarstal” blir tam och försiktig i jämförelse därmed. På samma gång är ”En flyktning krysser sitt spor” egentligen icke någon självständig bok. Den är på sitt sätt en fortsättning på romanen ”En sjømann går iland” som Sandemose gav ut för två år sedan. I denna roman berättade Sandemose om en ung sjöman, Espen Arnakke (tydligen i nära släkt med honom själv), som simmar i land till New Foundland från en skuta, där kaptenen och styrmannen hålla på att pina ihjäl honom. I en av hamnarna där, Misery Harbour, drives han så långt i förtvivlan, att han begår ett mord. Om detta mord, eller rättare, om alla de tidigare händelser och utvecklingsförlopp i Espen Arnakkes liv, som obönhörligt ledde fram till denna handling, berättar Sandemose i ”En flyktning krysser sitt spor”. Han märker, att han måste gå långt tillbaka, längre och längre tillbaka, till den tidiga barndomen, till ursituationerna i barndomshemmet och hembyn i Jylland. Av dessa tidiga situationer, av allt det förtryck som lagrat sig inom honom alltifrån tidiga år har skapats det trots, som vid given anledning måste explodera i ingenting mindre än ett mord. Vill man bedöma boken som personlig öch social analys, måste man kanske säga, att Sandemose har visat ganska stor försiktighet 40