- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Maj 1934 Årg. 3 Nr 5 /
43

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Carl Snoilsky i ny belysning - Anmälda böcker - Per Hallström, Carl Snoilsky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CARL SNOILSKY I NY BELYSNING

Levertin. Den moderna Snoilskyforskningens
största auktoritet, Henry Olsson, har pekat på
Snoilskybilden i ”Diktare och drömmare” och
”Svenska gestalter” och ifrågasatt, om
någonsin ett diktarporträtt framträtt med en mera
aristokratisk hållning och distinktare kontur
eller genomförts med en så suverän stilkänsla.
Levertin förefaller alldeles överväldigad av
det upphöjda lugn hans föremål vid varje
förnyad aspekt inger honom. Genom
personlighetens värdiga måttfullhet, genom varje ord
i sin dikt förrådde Snoilsky detta medfödda
och oförvärvbara, som var gammalt blods
och sekellång släktförfinings faddergåva.
Helgjutenheten var hans personliga signatur.
Alla de många åren hade hans diktnings
fontäner spelat i ”ljus och tillförsikt”, och även
om kaskadens stråle med åren blivit tunnare,
speglade den dock alltjämt lika kristallrent
en fast och stolt själs intryck. I belysningen
av den sista diktsamlingens
eftermiddagsskim-mer framstodo därför hans drag och hans
utvecklingskurva i definitiv tydlighet: han
var ”i sin harmonis värdighet, sin klarhets
ro en sällsynt bjudande, intagande och hög
gestalt”.

Denna vackra karakteristik, som väl
tämligen oförändrad ingått i det allmänna
medvetandet, har bara ett fel: den är alltigenom
■falsk, den innehåller knappast ett ord, som
icke lämpligen kunde utbytas mot sin
motsats. Vi behöva icke länge uppehålla oss vid
orsakerna till Levertins glansfulla
felteckning; enklast kan sammanhanget uttryckas
så, att Levertin — utan tillgång till det
avgörande biografiska materialet — tecknade
verkets karaktär och icke den diktande
individens. Att Snoilskys sublima ro, hans
harmoniska måtta, hans klassiska grandezza endast
var en mask för ångest, ruelse och djup
personlig disharmoni, kunde Levertin icke se;
och ingen skall klandra honom därför.

Det var först en representant för en både

kyligare värderande och psykologiskt
vetgirigare generation, som lyckades rycka en
del av masken från Snoilskys ansikte och
kunde ge en första föreställning om hans oro,
hans ångest — Fredrik Böök i hans metodiskt
revolutionerande ”Svenska studier i
litteraturvetenskap”.

Vad Böök ville uppvisa hos Snoilsky, var
närmast hans oerhört intensiva vilja att ta
ställning till sin tids sociala problem — och
hans tragiska misslyckande. Genom en
skarpsinnig, ehuru någon gång hårdragen analys
lyckades Böök tolka skaldens symbolspråk
och visa, hur den personliga konflikten
naturligt iklädde sig den skenbart fristående
bildens eller gestaltens form. Därmed var
emellertid endast början gjord. Henry Olsson har
påpekat, att Bööks partiella omvärdering
medfört den olägenheten, att skaldens
stämningar av oro, ångest och överhuvud
disharmoni kommit att te sig som begränsade till
hans rent sociala diktning:

”För själsångesten och de meningsfulla
symbolerna i skaldens sociala diktning har
det kommit i skymundan eller förbisetts, att
också hela hans sjuttiotalsdiktning rymmer
intim personlig bikt, verkningsfull subjektiv
symbolik, och att samvetskonflikterna äro ett
konstitutivt drag i hans väsen och i hans
diktning.”

Vilka voro dessa konflikter, som från
sjuttiotalet följde Snoilsky under hela hans
liv och till sist kom hans sång att i förtid
tystna?

Kanske skulle man kunna återföra alla
Snoilskys orosstämningar — även den sociala
lyrikens — till en ursprunglig svaghet, vars
rötter i uppfostran och reaktion mot modern
man ännu icke vet någonting närmare om.
Denna svaghet — som är så karakteristisk
i sina yttringar, att den utan svårighet skulle
kunna sättas på psykoanalytiska formler —
visade sig närmast i en personlig osäkerhet,

43

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:02 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-5/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free