CARL SNOILSKY I NY BELYSNING Levertin. Den moderna Snoilskyforskningens största auktoritet, Henry Olsson, har pekat på Snoilskybilden i ”Diktare och drömmare” och ”Svenska gestalter” och ifrågasatt, om någonsin ett diktarporträtt framträtt med en mera aristokratisk hållning och distinktare kontur eller genomförts med en så suverän stilkänsla. Levertin förefaller alldeles överväldigad av det upphöjda lugn hans föremål vid varje förnyad aspekt inger honom. Genom personlighetens värdiga måttfullhet, genom varje ord i sin dikt förrådde Snoilsky detta medfödda och oförvärvbara, som var gammalt blods och sekellång släktförfinings faddergåva. Helgjutenheten var hans personliga signatur. Alla de många åren hade hans diktnings fontäner spelat i ”ljus och tillförsikt”, och även om kaskadens stråle med åren blivit tunnare, speglade den dock alltjämt lika kristallrent en fast och stolt själs intryck. I belysningen av den sista diktsamlingens eftermiddagsskim-mer framstodo därför hans drag och hans utvecklingskurva i definitiv tydlighet: han var ”i sin harmonis värdighet, sin klarhets ro en sällsynt bjudande, intagande och hög gestalt”. Denna vackra karakteristik, som väl tämligen oförändrad ingått i det allmänna medvetandet, har bara ett fel: den är alltigenom ■falsk, den innehåller knappast ett ord, som icke lämpligen kunde utbytas mot sin motsats. Vi behöva icke länge uppehålla oss vid orsakerna till Levertins glansfulla felteckning; enklast kan sammanhanget uttryckas så, att Levertin — utan tillgång till det avgörande biografiska materialet — tecknade verkets karaktär och icke den diktande individens. Att Snoilskys sublima ro, hans harmoniska måtta, hans klassiska grandezza endast var en mask för ångest, ruelse och djup personlig disharmoni, kunde Levertin icke se; och ingen skall klandra honom därför. Det var först en representant för en både kyligare värderande och psykologiskt vetgirigare generation, som lyckades rycka en del av masken från Snoilskys ansikte och kunde ge en första föreställning om hans oro, hans ångest — Fredrik Böök i hans metodiskt revolutionerande ”Svenska studier i litteraturvetenskap”. Vad Böök ville uppvisa hos Snoilsky, var närmast hans oerhört intensiva vilja att ta ställning till sin tids sociala problem — och hans tragiska misslyckande. Genom en skarpsinnig, ehuru någon gång hårdragen analys lyckades Böök tolka skaldens symbolspråk och visa, hur den personliga konflikten naturligt iklädde sig den skenbart fristående bildens eller gestaltens form. Därmed var emellertid endast början gjord. Henry Olsson har påpekat, att Bööks partiella omvärdering medfört den olägenheten, att skaldens stämningar av oro, ångest och överhuvud disharmoni kommit att te sig som begränsade till hans rent sociala diktning: ”För själsångesten och de meningsfulla symbolerna i skaldens sociala diktning har det kommit i skymundan eller förbisetts, att också hela hans sjuttiotalsdiktning rymmer intim personlig bikt, verkningsfull subjektiv symbolik, och att samvetskonflikterna äro ett konstitutivt drag i hans väsen och i hans diktning.” Vilka voro dessa konflikter, som från sjuttiotalet följde Snoilsky under hela hans liv och till sist kom hans sång att i förtid tystna? Kanske skulle man kunna återföra alla Snoilskys orosstämningar — även den sociala lyrikens — till en ursprunglig svaghet, vars rötter i uppfostran och reaktion mot modern man ännu icke vet någonting närmare om. Denna svaghet — som är så karakteristisk i sina yttringar, att den utan svårighet skulle kunna sättas på psykoanalytiska formler — visade sig närmast i en personlig osäkerhet, 43