Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Carl Snoilsky i ny belysning - Anmälda böcker - Per Hallström, Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ett starkt beroende av andras kärlek,
förstående och uppskattning. Det förefaller mera
vara en tillfällighet, att Snoilskys böjelse för
självunderskattning och självkritik icke förde
till en kris redan under studentåren i
Uppsala. Snoilsky var både i intellektuellt och
viljeavseende ganska medelmåttigt utrustad
— han gör även på ålderdomen ett
förvånande naivt och ofullgånget intryck i sina
brev — och hans första harmoni och stora
framgångar berodde främst på den otroligt
låga intellektuella standarden i hans egen
diktargeneration, en av de ur alla synpunkter
svagaste vår litteraturhistoria känner.
Henry Olsson har påpekat Anne Charlotte
Lefflers skildring av sitt besök i Snoilskys
Dresdenhem 1884. Vakna kvinnoögon ha här
sett förvånande djupt in i skaldens svaghet:
”Hans ’noli me tangere’ håller alla
närgångna frågor på avstånd. Men han är icke
oåtkomlig i den mening jag hade trott — icke
förnäm, icke kallt oåtkomlig — utan han är
det på grund av en ovanligt stor känslans
blyghet, som skyr att låta se sig.
Egendomligt nog har han ingenting av en världsmans
säkerhet och frihet i sättet. Han har
visserligen detta oförlikneligt fina, ridderliga
väsende, som anses särskilt utmärkande för
en svensk ädling, men han är litet blyg och
ytterst anspråkslös.”
Snoilskys svaghet tog sig närmast två
tragiska uttryck. Han lät sig på några viktiga
punkter litet omanligt och viljelöst påverkas
av omgivningen. Och han krossades och
bragtes till poetisk impotens även av en
endast reserverad eller kylig kritik —
verkliga litterära nederlag skulle han sannolikt
aldrig ha kunnat bära.
Tydligast ser man hans känslighet för
omgivningens tryck i hans livs största tragedi —
det första äktenskapet med Hedvig Piper.
Ännu har ingen penna skildrat
konventiona-lismen, den omänskliga etiketten, kortast sagt
det sedliga förfallet i det senare aderton-
hundratalets borgerliga och aristokratiska
Sverige — som formel för denna tids anda
kunde användas en begåvad professorskas och
författarinnas livsvisdom: ”det gäller bara
att sauvera apparencerna”. Snoilskys
äktenskap blev hastigt nog en mara — Svenska
akademiens diplomatiskt försiktige
sekreterare har icke kunnat helt dämpa sin gamla
ettriga ironi i följande sammanfattning:
”Man har det intrycket, att det å hans sida
icke fanns någon stark känsla. Säkerligen var
giftermålet med världslig klokhet planerat av
hans anförvanter. Bruden hade
släktförbindelser, som kunde betyda mycket för Snoilskys
framtidsbana, själv var hon av natur och
uppfostran förträffligt ägnad att sköta sin roll
däri. Hennes förmögenhet, lagd till hans
egen, tillät dem att föra ett ståndsmässigt liv
— de hade bara att vara lyckliga med varann.
Men ur denna beräkning var skalden
utelämnad, och det föll sig så, att den unga
grevinnan hade kanske ännu mindre intresse för
dikt och intellektuella ting än det i hennes
samhällsklass vanliga.”
Det föll sig så .. . Man är Per Hallström
tacksam för denna dräpande formulering.
Snoilsky kunde emellertid icke ”sauvera
apparencerna”, och ganska snart viskades det
om att hans känsla var bunden vid en annan
dam, änkefriherrinnan Ebba Piper, född
Ruuth. Efter tolv års äktenskap och
motsvarande personlig och konstnärlig depression
gjorde han sig beslutsamt fri, begärde sitt
avsked ur statstjänsten, bosatte sig utrikes,
upplöste sitt äktenskap och gifte så fort som
möjligt om sig. I flera brev ger han klara
uttryck för vad han lidit under skvaller och
förtal; i en epistel till Lagerberg heter det
med ett äkta snoilskyskt tonfall: ”Till Sverige
återkommer jag sannolikt aldrig — man har
alltför flitigt och framgångsrikt arbetat på
att göra omöjligt för mig att vidare andas
mitt lands luft.” Och i ett ofta citerat brev till
den förtjusande och halvgalna snusmumricken
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
