SVEN STOLPE ett starkt beroende av andras kärlek, förstående och uppskattning. Det förefaller mera vara en tillfällighet, att Snoilskys böjelse för självunderskattning och självkritik icke förde till en kris redan under studentåren i Uppsala. Snoilsky var både i intellektuellt och viljeavseende ganska medelmåttigt utrustad — han gör även på ålderdomen ett förvånande naivt och ofullgånget intryck i sina brev — och hans första harmoni och stora framgångar berodde främst på den otroligt låga intellektuella standarden i hans egen diktargeneration, en av de ur alla synpunkter svagaste vår litteraturhistoria känner. Henry Olsson har påpekat Anne Charlotte Lefflers skildring av sitt besök i Snoilskys Dresdenhem 1884. Vakna kvinnoögon ha här sett förvånande djupt in i skaldens svaghet: ”Hans ’noli me tangere’ håller alla närgångna frågor på avstånd. Men han är icke oåtkomlig i den mening jag hade trott — icke förnäm, icke kallt oåtkomlig — utan han är det på grund av en ovanligt stor känslans blyghet, som skyr att låta se sig. Egendomligt nog har han ingenting av en världsmans säkerhet och frihet i sättet. Han har visserligen detta oförlikneligt fina, ridderliga väsende, som anses särskilt utmärkande för en svensk ädling, men han är litet blyg och ytterst anspråkslös.” Snoilskys svaghet tog sig närmast två tragiska uttryck. Han lät sig på några viktiga punkter litet omanligt och viljelöst påverkas av omgivningen. Och han krossades och bragtes till poetisk impotens även av en endast reserverad eller kylig kritik — verkliga litterära nederlag skulle han sannolikt aldrig ha kunnat bära. Tydligast ser man hans känslighet för omgivningens tryck i hans livs största tragedi — det första äktenskapet med Hedvig Piper. Ännu har ingen penna skildrat konventiona-lismen, den omänskliga etiketten, kortast sagt det sedliga förfallet i det senare aderton- hundratalets borgerliga och aristokratiska Sverige — som formel för denna tids anda kunde användas en begåvad professorskas och författarinnas livsvisdom: ”det gäller bara att sauvera apparencerna”. Snoilskys äktenskap blev hastigt nog en mara — Svenska akademiens diplomatiskt försiktige sekreterare har icke kunnat helt dämpa sin gamla ettriga ironi i följande sammanfattning: ”Man har det intrycket, att det å hans sida icke fanns någon stark känsla. Säkerligen var giftermålet med världslig klokhet planerat av hans anförvanter. Bruden hade släktförbindelser, som kunde betyda mycket för Snoilskys framtidsbana, själv var hon av natur och uppfostran förträffligt ägnad att sköta sin roll däri. Hennes förmögenhet, lagd till hans egen, tillät dem att föra ett ståndsmässigt liv — de hade bara att vara lyckliga med varann. Men ur denna beräkning var skalden utelämnad, och det föll sig så, att den unga grevinnan hade kanske ännu mindre intresse för dikt och intellektuella ting än det i hennes samhällsklass vanliga.” Det föll sig så .. . Man är Per Hallström tacksam för denna dräpande formulering. Snoilsky kunde emellertid icke ”sauvera apparencerna”, och ganska snart viskades det om att hans känsla var bunden vid en annan dam, änkefriherrinnan Ebba Piper, född Ruuth. Efter tolv års äktenskap och motsvarande personlig och konstnärlig depression gjorde han sig beslutsamt fri, begärde sitt avsked ur statstjänsten, bosatte sig utrikes, upplöste sitt äktenskap och gifte så fort som möjligt om sig. I flera brev ger han klara uttryck för vad han lidit under skvaller och förtal; i en epistel till Lagerberg heter det med ett äkta snoilskyskt tonfall: ”Till Sverige återkommer jag sannolikt aldrig — man har alltför flitigt och framgångsrikt arbetat på att göra omöjligt för mig att vidare andas mitt lands luft.” Och i ett ofta citerat brev till den förtjusande och halvgalna snusmumricken 44