- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Maj 1934 Årg. 3 Nr 5 /
45

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Carl Snoilsky i ny belysning - Anmälda böcker - Per Hallström, Carl Snoilsky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CARL SNOILSKY I NY BELYSNING

Klemming, med vilken han alltid uppehöll
vänskaplig förbindelse, skriver han:

”Jag stod ej ut med att leva ett liv i
halvhet och lögn — ett fegt, eländigt liv, tusen
gånger värre än döden, och jag hade redan
förlidet år beslutat, att det skulle bli slut
därpå, på ett eller annat sätt. — Svaghet och
vacklande har jag haft nog av i mina dar:
— nu hungrade och törstade jag efter att
upprätta mig själv i mitt eget omdöme.”

Den norska diktens moraliska rigorism har
tillsammans med impulserna från den älskades
starka personlighet räddat skalden.1 Och med
den personliga frigörelsen kommer den
litterära.

Om Snoilskys känslighet för omgivningens
och tidsandans tryck är det ena tecknet på
hans konstitutionella svaghet, är hans reaktion
mot kritiken det andra. 1 själva verket är han
fullständigt i sina stämningars våld och äger
icke den ringaste makt över sin inspiration.
Och så fort inspirationen sinar, gripes han av
svart depression. Hans stående fråga hem till
Sverige är denna: ”Läser man mig, förstår
man, älskar man mig?” Ett typiskt utbrott
finner man i ett brev till Estlander efter den
definitiva hemkomsten från Dresden: ”Jag
hade trott, att jag betydde något här hemma,
men nu vet jag, att jag betydde intet.” Man
kan icke beklaga denna överkänslighet —
utan den skulle han icke ha varit en stör
diktare. Men väl kan man anföra förhållandet
som ett argument för litteraturkritikens
skyldighet att undvika deprimerande domar i
onödan och att skänka de stora diktarna
(i regel de svaga människorna) uppmuntran
och förståelse — i överkant. Snoilskys fall
kompliceras och blir ömtåligare genom att
han efter flykten från Sverige icke har något
arbete, någon anställning och därför måste se

1 Ännu när Snoilsky 1885 gjorde en resa i Sverige
med sin maka, vägrade hans forna vänner på det
andliga livets högborgar, de skånska slotten, att
mottaga honom.

sin enda insats i den litterära. Ur viss
synpunkt kan hela hans neuros förklaras ur hans
rikedom. Med ett aldrig så lätt tvång att
arbeta för uppehället skulle hans subtila
konflikter till stor del ha försvunnit.

*



Ett konstaterande av Snoilskys ångest och
oro under praktiskt taget hela hans mogna liv
ger emellertid icke uteslutande en tragisk
inblick i hans liv. Det öppnar också ögonen
för hans allvar och djupa personliga
engagemang även under de perioder, som man
tidigare trott vara relativt bekymmerslösa. Genom
att konstatera, hurusom Snoilsky redan under
sjuttiotalet skrev bikter och leddes av ett
uppriktigt liberalt frihetspatos har man antytt ett
sammanhang och en konsekvens i hans
utveckling, som tidigare icke varit lika
skönjbart. Snoilskys sociala åttiotalsdiktning har
visserligen aktuell inspiration men innebär
strängt taget endast ett återupptagande och
ett fördjupande av vissa ungdomsstämningar.
På samma sätt kan ”Svenska bilder”
uppvisas vara en fortsättning av en nationell
linje i Snoilskys första författarskap. Man bör
kanske icke alltför mycket tala om ett socialt,
respektive nationellt ”omslag” i Snoilskys
utveckling. I själva verket funnos båda dessa
ansatser in nuce redan i Lorentz Dietrichsons
något primitiva estetiska teori, vilken var
vägledande för signaturpoeterna.

Den tacksamma kontrasteringen mellan en
esteticerande och sensuell ungdomsdiktning,
fylld av bekymmerslösa stämningar, och en
ansvarsmedveten, personligare upplevad
åttiotalsdiktning kan i själva verket icke längre
försvaras. Snoilskys politiska ungdomslyrik
är, som Henry Olsson inskärper, icke i första
rummet inspirerad av hans förkärlek för
la gloire; den har djupa rötter i sextiotalets
politiska åskådning. Han var ingen Aladdin,
ingen Alkibiades. Läser man rätt
ungdoms

45

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:02 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-5/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free