CARL SNOILSKY I NY BELYSNING Klemming, med vilken han alltid uppehöll vänskaplig förbindelse, skriver han: ”Jag stod ej ut med att leva ett liv i halvhet och lögn — ett fegt, eländigt liv, tusen gånger värre än döden, och jag hade redan förlidet år beslutat, att det skulle bli slut därpå, på ett eller annat sätt. — Svaghet och vacklande har jag haft nog av i mina dar: — nu hungrade och törstade jag efter att upprätta mig själv i mitt eget omdöme.” Den norska diktens moraliska rigorism har tillsammans med impulserna från den älskades starka personlighet räddat skalden.1 Och med den personliga frigörelsen kommer den litterära. Om Snoilskys känslighet för omgivningens och tidsandans tryck är det ena tecknet på hans konstitutionella svaghet, är hans reaktion mot kritiken det andra. 1 själva verket är han fullständigt i sina stämningars våld och äger icke den ringaste makt över sin inspiration. Och så fort inspirationen sinar, gripes han av svart depression. Hans stående fråga hem till Sverige är denna: ”Läser man mig, förstår man, älskar man mig?” Ett typiskt utbrott finner man i ett brev till Estlander efter den definitiva hemkomsten från Dresden: ”Jag hade trott, att jag betydde något här hemma, men nu vet jag, att jag betydde intet.” Man kan icke beklaga denna överkänslighet — utan den skulle han icke ha varit en stör diktare. Men väl kan man anföra förhållandet som ett argument för litteraturkritikens skyldighet att undvika deprimerande domar i onödan och att skänka de stora diktarna (i regel de svaga människorna) uppmuntran och förståelse — i överkant. Snoilskys fall kompliceras och blir ömtåligare genom att han efter flykten från Sverige icke har något arbete, någon anställning och därför måste se 1 Ännu när Snoilsky 1885 gjorde en resa i Sverige med sin maka, vägrade hans forna vänner på det andliga livets högborgar, de skånska slotten, att mottaga honom. sin enda insats i den litterära. Ur viss synpunkt kan hela hans neuros förklaras ur hans rikedom. Med ett aldrig så lätt tvång att arbeta för uppehället skulle hans subtila konflikter till stor del ha försvunnit. * Ett konstaterande av Snoilskys ångest och oro under praktiskt taget hela hans mogna liv ger emellertid icke uteslutande en tragisk inblick i hans liv. Det öppnar också ögonen för hans allvar och djupa personliga engagemang även under de perioder, som man tidigare trott vara relativt bekymmerslösa. Genom att konstatera, hurusom Snoilsky redan under sjuttiotalet skrev bikter och leddes av ett uppriktigt liberalt frihetspatos har man antytt ett sammanhang och en konsekvens i hans utveckling, som tidigare icke varit lika skönjbart. Snoilskys sociala åttiotalsdiktning har visserligen aktuell inspiration men innebär strängt taget endast ett återupptagande och ett fördjupande av vissa ungdomsstämningar. På samma sätt kan ”Svenska bilder” uppvisas vara en fortsättning av en nationell linje i Snoilskys första författarskap. Man bör kanske icke alltför mycket tala om ett socialt, respektive nationellt ”omslag” i Snoilskys utveckling. I själva verket funnos båda dessa ansatser in nuce redan i Lorentz Dietrichsons något primitiva estetiska teori, vilken var vägledande för signaturpoeterna. Den tacksamma kontrasteringen mellan en esteticerande och sensuell ungdomsdiktning, fylld av bekymmerslösa stämningar, och en ansvarsmedveten, personligare upplevad åttiotalsdiktning kan i själva verket icke längre försvaras. Snoilskys politiska ungdomslyrik är, som Henry Olsson inskärper, icke i första rummet inspirerad av hans förkärlek för la gloire; den har djupa rötter i sextiotalets politiska åskådning. Han var ingen Aladdin, ingen Alkibiades. Läser man rätt ungdoms 45