SVEN STOLPE dikter som ”Sommarregn” och ”Magdalena”, skall man där finna rent religiösa tonfall av ångest och kval, och intrycket bestyrkes vid en jämförelse med hans samtida brev och deras täta utbrott av förtvivlan och desperation. 3. Det är mot bakgrunden av denna den moderna Snoilskyforskningens omvärdering som man med intresse tar del av Per Hallströms akademiska minnesteckning. Den är av naturliga skäl litet försiktig och reserverad i sina omdömen, och kanske skulle man kunna påstå, att den icke gjort de ovan refererade synpunkterna full rättvisa. I stor utsträckning har Hallström kvar den gamla föreställningen om Snoilsky och tecknar honom först och främst som aristokraten. Detta får sin förklaring i att Per Hallström skänker Snoilsky en beundran, som är överraskande intensiv, men som man gärna låter sig smittas av. Att Hallströms bok blivit en ovanligt givande volym, beror just på dess personliga tonfall av gammal kärlek och beundran. Hallström berättar om sina egna första intryck av Snoilsky på ett ofta förtjusande sätt, och man blir snart alldeles besegrad av hans unika språk med dess charmfulla pretiositet och lustiga språkfel. Något svårare har man att försona sig med bokens politiska utsagor. Att Tyskland är den misskända, människovänliga humanismens land, som ständigt torteras av det lögnaktiga och svekfulla Frankrike, tror man icke, hur ofta än Per Hallström upprepar det, och kanske kunde man ha rätt att slippa dessa gengångare från en besatt tid i en neutral minnesteckning av anno 1933. Däremot avnjuter man gärna Per Hallströms maliciösa kommentar till tidens ondska, som till och med kommer honom att försvara signatur-pekoralisterna, därför att de trodde på det sköna, det goda och det sanna. Till belysningen av Per Hallströms uppfattning av vår tid med dess ondskefulla ungdomsgeneration kan också anföras hans något överraskande försvar för tillgjordheten: ”Det måste nog kallas tillgjordhet. men även det draget kan få en viss försoning över sig vid jämförelsen med våra tider, då det icke blott blivit lag, att munnen skall tas för full, utan också, att den skall visa alla tänderna.” Harry Martinson, Artur Lundkvist och andra onämnda syndare skola säkert finna, att denna kusliga mun, som samtidigt är överfull och visar alla tänderna, ”har en viss försoning över sig”, nämligen den icke medvetna komikens. Detsamma gäller om akademisekreterarens beskrivning av den ”hårdhet och köld”, som nu åtnjuter ”premiering” och är betingelsen för publikgunst. Är det redan för dragigt här hemma? Vi som trodde vi knappt hade börjat vädra ut ännu! Men viktigare än detta är att peka på Per Hallströms ypperliga diktanalyser. Det är för litet att hävda, att Snoilskys poetiska charm aldrig haft en bättre tolk. Man vågar påstå, att överhuvud aldrig svensk lyrik analyserats med en sådan finess — jämförliga äro endast Nils Svanbergs utsökta studier i nittiotalets stil. Hallström ådagalägger här den finaste konstnärliga instinkt och en sällsynt högt uppdriven förmåga av estetisk analys. Hur ypperligt är icke ”Inledningssångens” charm fångad i denna analys: ” Tnledningssångens’ jamber med en anapest mitt i var rad, som liksom med ett vingslag lyfter den till flykt, ha den förtrollning, som géflast fångar minnet.” Hur fint antydes icke den snoilskyska versmelodiens makt, när Hallström kommenterar: ”Orden smeka läpparna vid läsningen, och själva talorganets rörelser bli till ett slags 46