RÜTGER ESSÉN PROFETER Den lugna tron på det automatiska framåtskridandet är död hos 1930-talets människor. Denna trons klippa, på vilken tre, fyra generationer byggt sitt hus, är sprängd. Den lära, som utgjort denna klippa, var behaglig, trygg och bekväm, visserligen mekanisk och ledsam, ofta även något bornerad, men den gav trygghet. Förbättra miljön, så förbättras människan. Och miljön förbättrades av sig själv. Det var adertonhundratalets tro. Den varade till 1914. Samtidens västerländska mänsklighet lever däremot i ett andligt kaos. Den har sett katastrofer. Den har känt trycket av andra dylika förestående i en kanske nära framtid. Den vet att dess arv är osäkert och farligt, och att framtiden är dimtyngd och hotande. Den tyr sig åter till profeter. Ty utan framtidssyner kan människan icke leva. Även det nittonde århundradet hade sina profeter. Dåtiden älskade visserligen att kalla dessa framtidssiare ”vetenskapliga”. Men både hos Bentham, Mill, Spencer eller Marx var ”det vetenskapliga” närmast en autosugges- O s w a 1 d S p en g 1 e r, Jahre der Entscheidung, I. München 1933. Moeller van den B r uck, Das dritte Reich, 3. Auflage. Hamburg 1931. Lucien Romier, Si le Capitalisme disparais-sait. Paris 1933. Sir Philip Gibbs, Vägar till räddning (Ways of Escape). Övers, av W. Leffler, Stockholm. Skoglunds 1933. tion. De voro framför allt programmatiker, profeter. De endast klädde sina profetior i tidens ”vetenskapliga” modedräkt. Och för deras lärjungar voro de framför allt profeter — ”opium för folket” i långt högre grad än den gamla hårda och krävande kristna religionen. Efterkrigstidens framtidssiare äro sällan optimister. De tro ej på det automatiska framåtskridandet, snarare motsatsen. I den mån de teckna framtidsmål att eftersträva, är deras optimism betingad, villkorlig — och framför allt icke automatisk. Den står under ”relativitetens” skugga. ”Vetenskapligt” åtkomlig är endast en ringa del av sanningen. Deras optimism avtecknar sig mot en bakgrund av mörk undergångsstämning. Den är av den ”heroiska arten” — en quand-mème-optimism. * För femton år sedan hade Oswald Spengler i ”Untergang des Abendlandes” format sin väldiga vision av de stora kulturernas födelse, blomstring och undergång. Detta jätteverk gavs åt en samtid, som — särskilt i Tyskland — var mera mottaglig för undergångsstämningen än någonsin tillförene. Men arbetet i fråga var i själva verket ingen apokalyptisk syn. Den var en historiefilo-sofisk tillämpning av relativitetsläran — alldeles som Marx’ lära på sin tid var en social- 48