PROFETER ekonomisk tillämpning av hegelianismen. Ej heller var Spenglers huvudverk uteslutande en undergångsfilosofi. Inom den stora ödesramen satte det i själva verket nya mål för Västerlandet av i dag. Spenglers lära har redan utövat ett utomordentligt inflytande på det intellektuella Europa, särskilt i Tyskland. Men de som väntat sig att förnekandet av utvecklingsoptimismen skulle öva en andligt förlamande verkan foro i hög grad vilse. Det blev i stället nutidens, den samtida generationens och det egna folkets, möjliga insats i det stora världs-dramat, som framför allt lockade och spände sinnena. För mången kändes den automatiska liberala optimismens sönderslående rentav som en befrielse. Det nya andliga läget vädjade nämligen på ett särskilt sätt till västerländska urinstinkter. Dagens kamp och strid fick en ny mening. Men även Spengler själv vandrade samma väg. I ”Preussentum und Sozialismus” (1922) är han redan mera tydligt programmatiker. Han tolkar och ger form åt ett preussiskt etos, en socialism, konträrt motsatt den marxistiska, en ”preussisk” socialism, vars väsen är tjänandet, och som han finner vara den bärande principen i Preussens stats-historia. Denna socialism är sålunda ingalunda oförenlig med enskild äganderätt till produktionsmedlen, ej heller kräver den ekonomisk jämlikhet. Den har överhuvud mycket litet att göra med äganderätten men desto mera med dess bruk. Genom denna preussiska historietolkning blev Spengler en av nationalsocialismens teoretiska föregångare. Han hade alltså redan nu lämnat den universella historiefilosofiens molnhölj da Olymp och stigit ned bland kämparna på skansen. I ännu högre grad har han emellertid gjort detta genom sitt senaste arbete ”Jahre der Entscheidung I. Deutsch-land und die weltgeschichtliche Entwicklung”. 4. — B. L. M. 5. En eller annan skulle kanske vilja påstå, att detta hans senaste verk, daterat München i juli 1933, i stället är ett tysknationella synpunkters tillämpande på historien. Detta vore emellertid orättvist. Spenglers humanistiska bildning, hans världspatos, hans historiska intuition och icke minst hans konstnärliga skaparförmåga äro av alltför stora mått för att han skulle kunna betrakta dags- och partipolitikens skeninnehåll annat än von oben — ibland nästan väl mycket von oben. Det är ej heller något tvivel om äktheten i hans världssyn, dess frihet från alla bisynpunkter. Mer än någon av de i rubriken nämnda författarna kan han verkligen med skäl kallas för en profet, en visionär världstolkare, som för samtidens kaotiska tankeliv med fast gestaltningskraft frammanar en syn på framtiden, den närmaste framtiden, den framtid som angår oss, och därigenom fyller ett för många särdeles plågsamt känt tomrum. Hans samtidstolknings och profetiors innehåll är ungefär följande: Europa och Västerlandet stå sedan hundrafemtio år i den vita världsrevolutionens tidsålder och sedan femtio år i världskrigens tidsålder. Det är samma epok som i antiken ligger mellan Graccherna och Caesar. Den kommer att sluta som då: med revolutionens besegrande, med en sista konservativ åter-ställelse, en fast ny statsorganisation under enväldig caesaristisk ledning, en sista blomst-ringsepok för det gamla Europa och samtidigt hela den västerländska världens samlande till segt motstånd mot den stora faran, som dock till sist kommer att bli dess kraft övermäktig, nämligen ”den färgade världs-revolutionen”, vars tecken redan bådas vid horisonten. Världskrigstidsåldern bröt egentligen in redan 1878. Redan då var situationen upplagd för det ”första världskriget”, det vill säga den första kampen om makten över 49