RUTGER ESSÉN världen i dess helhet, då närmast mellan England och Ryssland. Bismarcks och Beacons-fields klokhet och fasthet lyckades emellertid då för ännu någon tid skapa ett modus vivendi, under vilket dock det kommande världskriget i kapprustningarnas tecken endast desto säkrare förbereddes. Det utbröt slutligen på Balkan år 1912, en förpostfäktning till den stora europeiska kampen, vilken i huvudsak slutade 1918, men som i realiteten ingenting annat avgjorde än Rysslands uteslutande ur Europa och de färgade rasernas första seger över Västerlandet. Kampens främsta orsak ligger i att ekonomien fått makten över politiken och gjort hela världsledningen planlös. Världen går hastigt mot nästa världskrig, som väl sannolikt ej heller det blir avgörande i fråga om makttyngdpunktens förläggning men alltid kommer att ännu ett långt stycke framskjuta de färgade rasernas positioner. Tyskland står i detta läge inför sin ödestimma. Tyskland är nu ”världens avgörande land”, ”vid gränsen till Asien”, och detta framför allt därför att ”tyskarna ännu äro tillräckligt unga att i sig uppleva de världshistoriska problemen, att ge dem form, att lösa dem, under det de andra (västerländska) folken blivit för gamla, för förstelnade, för att kunna åstadkomma mer än ett försvar”. Men kommer tyska folket att gå i land med denna världsuppgift? Det är dess, Europas och Västerlandets livsproblem. Här tiger profeten, och svaret tyckes för honom te sig mycket ovisst. Så mycket är dock tydligt att han i den nationella revolutionen, vars seger inträffade mitt under tryckningen av Speng-lers bok, ser ett första steg mot uppgiftens lösande. Dock kritiserar Spengler på många punkter synnerligen skarpt den segrande regimen i dagens Tyskland. Framför allt förhånar han dess bristande insikt om Tysklands allvarliga och farliga yttre läge, dess lättvindiga entusiasm efter segern över ”den inre fienden”, dess triumferande i förskott, medan ännu de svåraste uppgifterna — eller i varje fall de ovissaste — de yttre, ännu ej funnit någon lösning, utan i stället te sig alltmer invecklade och sammansatta. Ej heller finner han någon dygd hos det ”fattigdoms- och enkelhetssnobberi”, som.florerar i nazistiska kretsar. Del är god preussisk tradition att framför allt se till kvaliteten i en mans gärning. Egendomen, egendomen i gammal och varaktig mening, är emellertid en kvalitet, och rikedomen, samt i all synnerhet dess bevarande och arvöverlåtande, en stor kulturuppgift. Ingen högre kultur kan nämligen tänkas utan enskild rikedom, olikhet i levnadsstandard och kultiverad lyx. Allt detta strider enligt Spengler icke i minsta mån mot den ”preussiska” socialismen, vars väsen som sagt är att tjäna. Spenglers tolkning av ”den vita världs-revolutionen” är för övrigt i ”Jahre der Ent-scheidung” mycket fördjupad i jämförelse med hans framställning i ”Preussentum und Sozialismus”. Denna revolution tager enligt Spengler sin begynnelse redan med sjuttonhundratalets rationalism. Rousseau, Voltaire och Beaumarchais äro dess andliga fäder, dess metod ett systematiskt gödande och odlande av undervärldsinstinkterna, det vill säga avundsjukan och likhetsmanien, ”frihetsbegäret”, det vill säga begäret att döda, neddraga och tillintetgöra allt som väcker den mindervärdiges illvilja och avund. Dessa instinkter odlas framför allt hos städernas rotlösa massor, de ”betydelselösa” människorna, vilka endast kunna framträda som ”massa” och antal, med ett ord hos ”proletariatet ’. ”Proletkulten” har varit denna världsrevolu-tions religion långt innan dess litanior och kyrkohandböcker skrevos i det kommunistiska Ryssland. Från cirka 1770 angrep denna världsrevolution rang- och ståndsordningen. 50