PROFETER Först skedde detta i England. Där stötte angreppet emellertid emot en handlingskraftig och beslutsam oligarki, varför segern ej vanns där utan i Frankrike, där det fega Versailleshovet skrämdes till underkastelse och Mirabeau ej fick tid att kuva vilddjuret. Under adertonhundratalet fortsattes sedan den vita världsrevolutionen i liberalismen, som fullbordade ståndssamhällets och statsauktori-tetens samt statskonstens undergång och dessutom ödeläde de gamla fasta hushållnings-formerna. Liberalismen fortsättes i och är befryndad med demokratismen, som logiskt utmynnar i bolsjevismen, vars första utbrott är Pariskommunen 1871, och som sedan segrade i de ryska storstäderna år 1917. Dessa händelser exemplifiera hur den västerländska kulturen i förtid kommer att gå under, om icke denna revolution dessförinnan slås till marken på det sätt som begynts av Wellington, Disraeli, Metternich, Bismarck och Mussolini. Denna avgörande tidpunkt är emellertid nu nära. Ty ända sedan 1840-talet har världsrevolutionen med framgång inriktat sig på ekonomiens undergrävande. Detta arbete är nu i det närmaste färdigt. Egendomen och den fasta arvöverlåtelsen ha pulvriserats, kapitalet har blivit ett finans- och börskapital — ”marxism från ovan” — arbetet mätes i arbetstimmar utan hänsyn till prestation och kvalitet, och lönerna ha blivit politiska. Men hela detta system står nu inför sitt sammanbrott. Det har desorganiserat hela den västerländska ekonomien, och de politiska arbetslönerna omöjliggöras av den färgade konkurrensen. I alla västerländska nationer förestå därför segrande konservativa återställel-ser — Caesars och Augustus’ verk i modern upplaga. Den ”vita världsrevolutionen” skall sålunda tillintetgöras, statsauktoriteten återställas och den demokratiska likheten åter vika för kvalitet och rangordning efter samhällsuppgifternas värde. Detta är den nu varande västerländska epokens stora uppgift. Desto mera, som denna konservativa seger är Västerlandets enda räddning från ”den färgade världsrevolutionens” oerhörda och överhängande fara. Det nuvarande läget i Västerlandet karakteriseras sålunda enligt Spengler i första rummet därav, att ”den vita världsrevolutionen” nu i det närmaste lyckats ödelägga både statsmakten och kvalitetssamhället. Med klasskampen som medel har den fört ”undervärlden” till seger. Med ”de politiska lönerna” har den ödelagt Västerlandets ekonomi. Med ”de politiska lönerna” menar Spengler den av marxismens ledare samhällena påtvingade högre lönenivån och minskade arbetsprestationen för industriarbetarklassen — en lönenivå, som icke står i rimlig relation till detta arbetes egentliga värde, och som i verkligheten fått bäras av de andra samhällsklasserna, framför allt av jordbrukarna. Den har framtvingat finanskapitalets fiktiva värderingssystem — där ”värdena” förhålla sig ungefär som kejsarens nya kläder i H. C. Andersens saga. Vidare har den givit upphov till den rasande konkurrenskamp mellan industristaterna, som utlöste sig i världskriget, slutligen till den bolsjevikiska rovbeskattningen av arv, förmögenhet och inkomst samt nu till sist till hela detta hus-hållningssystems förestående undergång, sedan produktionsökning blivit meningslös på grund av bristande avsättning, rovbeskattningen ej längre ger någon valuta, och arbetslösheten mer och mer blir det marxistiskt sinnade västerländska proletariatets normala lott. Endast Ryssland är fritt från dessa företeelser, ty där härskar ”en asiatisk hord”, som icke i minsta mån är tillgänglig för ”massans” krav och påtryckningar. Hittills har den vita världsrevolutionen i stort sett gått segrande fram. Motståndet har varit lamt, och de, vilka detta motstånd främst 51