RÜTGER ESSÉN ålegat, ha varit blinda eller fega och själva saknat tron på sin sak. Så ha de ledande västerländska folkens självförstörelseprocess — det vill säga de naturliga samhällsgruppernas, ståndens, yrkenas, släkternas och familjernas förvandling till ”massa” — opå-talt fått fortgå. Men nu är vändpunkten inne. Ty längre fram på denna väg ligger intet annat än förintelse och undergång för hela den västerländska kulturen. Och dessutom står fienden utanför portarna. ”Den färgade världsrevolutionen” — ej sällan i förbund med ”den vita” — bereder sig nämligen att slutligt tillintetgöra Västerlandet — dess ekonomi med sina låga löner, dess politiska maktställning med utnyttjande av de maktmedel de västerländska stormakterna på sin tid själva utbildat, och dess andliga kultur med den nya asiatiska kulturpropagandan, av vilka den rysk-asiatiska bolsjevismen, den ”nya primitiviteten” och masskollektivismen äro de först färdigbildade formerna. Det inom den västerländska världen pågående rassjälvmordet räcker handen åt anloppet utifrån. Enbart Rysslands årliga folkökning är snart lika stor som hela det egentliga Europas. Den absoluta folkminskningen är redan ett faktum vad de yngre åldersgruppernas numerär beträffar. Emellertid är Spengler i ”Avgörandets år” icke i främsta rummet en pessimistisk kulturfilosof. Han vill mana till kamp. Han tror att vändpunkten i den västerländska utvecklingen nu är inne. De heroiska elementen, ”rasmänniskorna”, skola vakna upp, bjuda motstånd, slå ned ”undervärldens och gemenhetens” vita världsrevolution, skapa nya, fasta stater med enhetlig, personlig ledning och med ny social hierarki — men samtidigt också med en ny, hittills aldrig lika levande känd folkgemenskap. Den västerländska världens ”caesaristiska” epok förestår. Den skall rädda den västerländska kulturen till en sista blomstring i ”civilisationens” stadium. Den skall efter hårda kampskeden skapa inre fred och värn utåt samt för århundraden framåt avvisa och hindra de färgades världsöver-svämning. I denna utveckling har det tyska folket sig en betydelsefull uppgift anvisad. Detta därför att tyskarna bland de stora västerländska folken är ”det minst förbrukade”. Tysklands ”eländiga” historia sedan femtonhundratalet har i detta hänseende betytt ett sparande av krafter som nu skola komma till sin rätt. Frågan om Spengler själv tror på möjligheten av denna den västerländska världens sista och för århundraden avgörande seger är i detta sammanhang ovidkommande. Den stora förestående kampen är ”Schicksal” — öde — den skall kämpas ut oberoende av om den är dömd att sluta med seger eller nederlag. Spenglers skildring av de bärande krafternas långa och många nederlag mot den vita världsrevolutionens undergrävande, deras blindhet mot den färgades angreppsförbere-delser är till den grad fylld av bittra och frätande sanna iakttagelser, till den grad skarpsynt när det gäller att uppdaga och belysa skavankerna i den västerländska världskulturens stolta men vacklande byggnad, att den heroiska optimism rörande den sista kampens utgång som här och var plötsligt bryter fram, snarast kommer som en överraskning för läsaren. Det är dock på dessa punkter som man läser Spengler med det största intresset. Han är icke en vetenskapsman i den meningen, att han främst eftersträvar eller ens tror på möjligheten av ”den objektiva sanningen”. Hans huvudverk, ”Untergang des Abend-landes”, var en tragisk diktares verk — visserligen författat av en man i besittning av en sällsport djup och vid historisk och filosofisk bildning — men icke skrivet av en vetenskapsman utan av en tragöd av sällspord konstnärlig kraft och litterär resning. Hans 52