PROFETER mer eller mindre ”objektiva” materialsam-lande kan man på goda grunder på mer än en punkt kritisera (exempelvis hans tolkning av Kinas historia, av den arabiska kulturens historia och av Rysslands nutidsepok). Men konceptionens storhet kvarstår, och ingen historiker eller humanistisk forskare överhuvud kommer efter Spengler att se på tingen som han skulle gjort om hans verk aldrig sett dagen. Men främst är Spengler diktare och profet. Även i ”Avgörandets år” är det ofta tragedidiktaren som för pennan. Skildringen av den västerländska kulturens förestående slutkamp har exempelvis på många punkter en tragisk storhet som osökt för tanken till den nordiska sagan om asarnas sista kamp före Ragnarök. Egentligen bör dock ”Avgörandets år” närmast betraktas som en insats i tidskampen. Den har ett direkt syfte. Den vill mana till kamp, väcka den slumrande västerländska heroismen. Filosofen har tröttnat på att filosofera. Han vill gå ned på arenan. * Moeller van den Bruck är främst känd som skaparen av uttrycket ”det tredje riket”. Han var en orolig sökare, ursprungligen konsthistoriker, senare mer och mer en slags nationell historiefilosof, i nederlagets bitterhet kämpande för att nå fram till en ny tro på den tyska nationen, en ny framtid. Han påminner i detta hänseende icke så litet om Walter Rathenau, men under det denne i ”Von kommenden Dingen” (1917) och andra verk sökte sig fram till en hos en jude förvånande mystiskt färgad tro på den politiska demokratien, kom Moeller van den Bruck slutligen till det resultatet, att Tysklands räddning måste sökas i en ny och fördjupad nationalism, och att Weimarförfattningens partistat måste ersättas av ett fast sammanhållet, enhetligt lett rike. Han skapade tidigare även den senare så mycket utnyttjade termen ”den preussiska stilen”. Sin ganska mystiskt färgade framtidssyn sammanfattade han i sitt huvudverk ”Das dritte Reich”, utgivet 1922. År 1925 avled han, fyrtionioårig, för egen hand. Länge föga uppmärksammad har Moeller van den Bruck under de tre sista åren i Tyskland framförts som en av nationalsocialismens främsta profeter. Det idéinnehåll, som man sålunda velat inlägga i hans verk, gör att man numera med större intresse än tidigare tager del av hans samtidstolkning och fram-tidsprofetior. Det måste dock sägas att förväntningarna i detta hänseende knappast bli motsvarade. Moeller van den Bruck når icke på långt när upp till den höjdvision av tiden och mänskligheten som Spengler i monumentala och mästerliga drag tecknat. Han är överhuvud en långt mindre betydande litterär och andlig personlighet. Hans grepp är svagare och lösare, hans stil ofta dunkel och hans eget äkta men oklara patos ej sällan borttappat i träskmarker av dålig mystik. Men å andra sidan är han mänskligare, så att säga varmare och framför allt långt mera tysk än Spengler. Där denne med iskall fjärrblick förskriver folks och människors levande heka-tomber och naiva trostillit åt den meningslösa undergången, där följer Moeller van den Bruck sitt folks öden med ett blödande hjärta. Man kan väl förstå att han vunnit ett starkt grepp om en förtvivlad tysk ungdomsgeneration. Men hans verk kommer knappast att höra till de klassiska. I sitt första förord säger Moeller van den Bruck: ”Vi brukade då (under kriget) säga till oss själva: detta krig har varit vårt upp-fostringskrig. Nu fråga vi tvivlande: var det det verkligen? Och vi svara med bitterhet: Nej — men det skall komma att ha varit det!” 53