RUTGER ESSÉN Detta citat anger bokens grundton. Novem-berrevolutionen 1918 var en fullständigt förfelad, meningslös, otysk revolution. Hela den tyska historien har slagit in på fel spår. ”Det andra riket” — Bismarcks, Wilhelm I:s och Wilhelm II :s rike — stod i dilettantismens tecken. Kriget vanns militäriskt men förlorades politiskt, därför att tyska folket ej blivit en nation. Novemberrevolutionen var som sagt misslyckad, ”en sekulardumhet”. 1920-talets tyskar leva under ett ”tragiskt, men dock så sorgligt banalt öde”, utan mål, utan mening, utan tro, utan verklighetssinne. Men allt detta skall ”det tredje riket” ge dem. Och vad är då Moeller van den Brucks tredje rike? Detta är icke så lätt att säga. Det tredje riket skall bli ”den tyska historiens kontinuitet”; det skall innebära att ”Tyskland bevaras för det tyska folket”; det skall leda till att tyskarna bli ”väktarna vid värdenas tröskel”. I detta kan mycket inläggas — i det närmaste vad man vill. Kvar står allenast att man vill något, och att man vill det med högsta intensitet. Men vad detta något egentligen är, åt den saken kan icke Moeller van den Bruck ge uttryck och gestalt. Det vore dock orätt att bortförklara hela hans verk enbart som ord och fraser. Oklarheten är intet bevis för oäktheten, endast för ofullgångenheten. Och i denna ofullgånget exalterade stämning har 1920-talets tyska ungdom faktiskt i största utsträckning levat. Mycket av det i Moeller van den Brucks verk som för en icke-tysk ter sig, banalt uttryckt, onjutbart, och nästan oläsbart, har därför av denna tyska generation anammats som djupt meningsfylld visdom. Och på så vis har Moeller van den Bruck varit och förblivit en levande profet. Stilen är för övrigt i allt sitt dunkel ofta intensiv och stark. Här finnas även en passant många träffande och belysande tankar över tyskt väsen och tysk historia. Helhetsintrycket blir det av en sökande, ärlig, olycklig och för en ny, ännu gestaltlös tro kämpande personlighet. Visdomen och klarheten äro honom förmenade. Där de finnas äro de helt omedvetna. Men genom denna täta tankedjungel glimta dock understundom inspirationens ljuskällor främ. * Man kan fråga om det överhuvud är möjligt att tänka sig en modern fransk profet. Tyskarna ty sig till profeter, för det första därför att deras hela tillvaro stämplats av nederlaget, och för det andra därför att de ännu icke blivit en färdig nation. Men fransmän och engelsmän, som för länge sedan äro färdiga, vad skola de med framtidsförkun-nare? I själva verket synes också dessa västeuropeiska framtidstolkares syfte vara ett helt annat än de tyska profeternas. För dessa fransmän och engelsmän gäller det endast mera sällan att skapa nya himlar och en ny jord. För dem gäller det i stället att i framtiden kunna bevara vad som vunnits. Den fråga de med oro ställa sig är denna: kan vår civilisation bevaras? Kunna vi ännu rädda vad vi byggt upp under århundraden? Eller skola upplösningstendenserna bli oss övermäktiga? Här är alltså det förflutna det primära, framtiden det sekundära. Det är ej fråga om att söka andra bärande grundsatser — åtminstone ej i Frankrike. Den civilisatoriska byggnadens arkitektoniska karaktär är en gång för alla given. Frågan är: skall denna byggnad kunna hållas upprätt? Lucien Romier har redan bakom sig en ganska omfattande produktion. Hans lärda historiska verk — huvudsakligen från de franska religionskrigens tid — äro visserligen 54