PROFETER endast kända av ett mindretal, men hans fleråriga journalistiska verksamhet har gjort hans namn vida känt. Framför allt har han dock som kultur- och samhällskritiker gjort sig bemärkt genom en serie små volymer med suggestiva titlar, ”Explication de notre temps”, ”Idées très simples pour les frangais”, ”Plai-sirs de France”, ”Qui sera le maitre, Europé ou Amérique” etc. Han har genom dessa tankedigra och eleganta små volymer skaffat sig ett ganska fast grepp på den franska opinionen. Romiers stil är pregnant, tankegången koncentrerad och i princip måttfull, utan att dock någonsin väja för djärva konsekvenser eller tillspetsade formuleringar — i dessa hänseenden är han överhuvud en i bättre mening typisk fransk författare. Samtidigt förfogar han över en ovanligt universell, bred och djup kultur. Det utmärkande draget i serièn av Romiers samhällskritiska skrifter är en stigande pessimism. Han började snarast med att påvisa den futila karaktären av en lång rad spörsmål som sysselsatte samtiden. Nu finner han däremot tidsläget allvarligare än någon synes förstå. I sitt sista, för ett halvår sedan utkomna verk, ”Si le Capitalisme disparaissait” (”Om kapitalismen gick under”) — en liten oktavvolym på knappt tvåhundra sidor — ser han med stark oro på tidsläget och framtiden. Till större delen är denna bok en summarisk analys av vad den nutida ”kapitalismen” egentligen är. Den gamla kapitalismen — förkrigskapitalismen — finner Romier utmärkt av individualism, anpassningsförmåga och soliditet. Den vilade på sparandets och realvärdenas fasta grund. Den var försiktig, personlig, måttfull, och krediten var ett underordnat hjälpmedel. Vid sidan härav fanns visserligen redan då en slags kolonialkapitalism, som arbetade med helt andra medel. Där gällde det ”investeringar”, snabbt utbyggande av en ny produktionsapparat, mobilisering av väldiga kreditmängder, skapande av nya behov. Vad som utmärker efterkrigskapitalismen, ”le néo-capitalisme”, är det att denna senare form blivit den normala. Krediten har i stället för sparandet blivit kapitalismens väsentliga arbetsmedel. Sparandet har sjunkit i bakgrunden. Intill 1928—29 levde världen i ett kreditrus — en produktionsapparat uppbyggdes som icke stod i någon rimlig proportion till den möjliga köpkraften. Sextonhundra av världens tvåtusen millioner människor leva ju dock alltjämt direkt på jordens avkastning. Och eftersom konsumtionen av dessas varor ej kan stiga lika obegränsat som upptagandet av nya industriella produkter finnes en given gräns för världens köpkraft. Men neokapitalis-men endast pumpade fram ny kredit och nya behov, tills den slutligen obotligt körde fast i kreditinflation, avbetalningssystem och vansinnigt uppdrivna reklam- och försäljningskostnader. Först nåddes denna gräns i Amerika, men världen i övrigt följde snabbt efter. I sin nöd kastade sig då neokapitalismen på de nationella staterna. Värdena, det vill säga utdelningarna och räntorna på lånat kapital, räddades i någon mån genom självhushållningen i slutna nationalstater. Detta fullbordade emellertid hela det mellanfolk-liga ekonomiska systemets ruin. Världshandeln gick under, valutastabiliteten likaså. Det visade sig att världens politiska organisation, i huvudsak begränsad till nationalstater, ej kunde bära upp en världsekonomi. Och så föll hela neokapitalismens lysande världsekonomiska byggnad samman som ett korthus. Där stå vi nu. Socialismen erbjuder ingen lösning. Marxismen är ohjälpligt föråldrad. Dess frågeställningar och lösningar ha intet intresse längre, nu, när det gäller helt andra saker. En 55