Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Profeter - Anmälda böcker - Oswald Spengler, Jahre der Entscheidung - Moeller van den Bruck, Das dritte Reich - Lucien Romier, Si le Capitalisme disparaissait - Sir Philip Gibbs, Vägar till räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETER
endast kända av ett mindretal, men hans
fleråriga journalistiska verksamhet har gjort hans
namn vida känt. Framför allt har han dock
som kultur- och samhällskritiker gjort sig
bemärkt genom en serie små volymer med
suggestiva titlar, ”Explication de notre temps”,
”Idées très simples pour les frangais”,
”Plai-sirs de France”, ”Qui sera le maitre, Europé
ou Amérique” etc. Han har genom dessa
tankedigra och eleganta små volymer skaffat
sig ett ganska fast grepp på den franska
opinionen.
Romiers stil är pregnant, tankegången
koncentrerad och i princip måttfull, utan att
dock någonsin väja för djärva konsekvenser
eller tillspetsade formuleringar — i dessa
hänseenden är han överhuvud en i bättre
mening typisk fransk författare. Samtidigt
förfogar han över en ovanligt universell, bred
och djup kultur.
Det utmärkande draget i serièn av Romiers
samhällskritiska skrifter är en stigande
pessimism. Han började snarast med att påvisa
den futila karaktären av en lång rad
spörsmål som sysselsatte samtiden. Nu finner han
däremot tidsläget allvarligare än någon synes
förstå.
I sitt sista, för ett halvår sedan utkomna
verk, ”Si le Capitalisme disparaissait” (”Om
kapitalismen gick under”) — en liten
oktavvolym på knappt tvåhundra sidor — ser han
med stark oro på tidsläget och framtiden.
Till större delen är denna bok en summarisk
analys av vad den nutida ”kapitalismen”
egentligen är. Den gamla kapitalismen —
förkrigskapitalismen — finner Romier
utmärkt av individualism, anpassningsförmåga
och soliditet. Den vilade på sparandets och
realvärdenas fasta grund. Den var försiktig,
personlig, måttfull, och krediten var ett
underordnat hjälpmedel. Vid sidan härav fanns
visserligen redan då en slags
kolonialkapitalism, som arbetade med helt andra medel.
Där gällde det ”investeringar”, snabbt
utbyggande av en ny produktionsapparat,
mobilisering av väldiga kreditmängder, skapande
av nya behov.
Vad som utmärker efterkrigskapitalismen,
”le néo-capitalisme”, är det att denna senare
form blivit den normala. Krediten har i stället
för sparandet blivit kapitalismens väsentliga
arbetsmedel. Sparandet har sjunkit i
bakgrunden. Intill 1928—29 levde världen i ett
kreditrus — en produktionsapparat
uppbyggdes som icke stod i någon rimlig proportion
till den möjliga köpkraften. Sextonhundra av
världens tvåtusen millioner människor leva ju
dock alltjämt direkt på jordens avkastning.
Och eftersom konsumtionen av dessas varor
ej kan stiga lika obegränsat som upptagandet
av nya industriella produkter finnes en given
gräns för världens köpkraft. Men
neokapitalis-men endast pumpade fram ny kredit och nya
behov, tills den slutligen obotligt körde fast
i kreditinflation, avbetalningssystem och
vansinnigt uppdrivna reklam- och
försäljningskostnader. Först nåddes denna gräns i
Amerika, men världen i övrigt följde snabbt efter.
I sin nöd kastade sig då neokapitalismen
på de nationella staterna. Värdena, det vill
säga utdelningarna och räntorna på lånat
kapital, räddades i någon mån genom
självhushållningen i slutna nationalstater. Detta
fullbordade emellertid hela det
mellanfolk-liga ekonomiska systemets ruin.
Världshandeln gick under, valutastabiliteten likaså. Det
visade sig att världens politiska organisation,
i huvudsak begränsad till nationalstater, ej
kunde bära upp en världsekonomi. Och så
föll hela neokapitalismens lysande
världsekonomiska byggnad samman som ett
korthus. Där stå vi nu.
Socialismen erbjuder ingen lösning.
Marxismen är ohjälpligt föråldrad. Dess
frågeställningar och lösningar ha intet intresse längre,
nu, när det gäller helt andra saker. En
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
