RÜTGER ESSÉN ”socialisering” skulle ej på någon väsentlig punkt kunna förändra det avgörande tidsproblemet. Den enda räddningen ligger enligt Romier — och det hoppet tyckes han själv anse ganska svagt grundat — i ett återställande av förutseendet, skapandet av en ledning på lång sikt — både i politik och ekonomi. Fasta regeringar — försiktig, lokalförankrad ekonomi. Det finnes ej någon annan väg. Förutsättningen härför är emellertid ett återställande av den andliga kulturen, uppfostran av en verklig elit, en elit med mångsidig kultur och inställd på helhetssyn. Världens öde har i tjugu år legat i händerna på allmänobildade ”experter” av olika slag och på värdelösa demagoger. Fortsätter detta är undergången viss. Endast en ny och klokare världsordning kan rädda oss. ”Kapitalismen” kan emellertid ej försvinna. Den är ofrånkomlig. Socialismen är ingen framkomlig väg. Den är endast kapitalismens skugga. I alla frågor av verklig betydelse finnes ingen ”socialistisk” lösning. Och massorna längta efter nya lösenord. Både marxismen och den gamla liberala kapitalismen begingo misstaget att tro människorna ledas av sina materiella intressen. Nu veta vi bättre. Vad som dominerar tiden är ”la renaissance des passions sentimentales” — människorna ledas av känslor, chimärer, passioner. Men om detta kaos ej kan behärskas av den nya kultiverade eliten, återstå endast tvenne möjligheter: antingen tvångsarbete och varu-ransonering — kommunismens väg — eller en återgång till de patriarkaliska ekonomiska former som behärskade världen före den moderna maskincivilisationens genombrott. Romier synes i djupet av sitt hjärta anse den senare möjligheten för den både sannolikare och önskvärdare. Sir Philip Gibbs kan gott betecknas som en engelsk Romier. Han har samma universella inställning, samma naturligt vida blick över världen. I trettio år och mer har han ansträngt sig att fatta och klargöra världs-problemen. Han har en engelsk saklig oför-skräckthet och en engelsk motvilja för systematisering. I detta sistnämnda hänseende skiljer han sig skarpt från Romier. Men i mångsidig aktualitet är han honom snarast överlägsen — kanske icke minst därför att han ej endast är en kulturkritiker i resonerande form utan även som bekant författare av en rad fängslande tidsromaner. Sir Philip Gibbs’ sista tidstolkning, ”Ways of Escape”, utkom i London i mars i fjol: den svenska upplagan, ”Vägar till räddning”, mot slutet av året. Det är en fängslande bok. Kritiken är minst lika skarp som hos Romier. Fredsslutets bestämmelser voro en dårskap. Skadeståndspolitiken tvingade under åratal världen in i ett ekonomiskt skräckvälde. Fortsättningen har varit föga bättre. Det sätt på vilket världen regeras är överhuvud skandalöst. Individerna äro ofta kloka och försonliga men massan obotligt enfaldig. Och det är efter massans fördomar som de demokratiska samhällena regeras. De ekonomiska sammanhangen ha blivit obegripliga för menige man. Pengarna ha blivit en illusion, krediten icke ett befruktande fluidum utan ett förödande tidvatten. Maskintekniken och produktionsapparaten synas växa efter egna lagar, oberoende av mänskligt förnuft och mänskliga behov. Den stora nationella och internationella skuldsättningen har visat sig vara ”en jättesvindel”, ett ”nytt sätt för falskmynteri”. Det sociala livet är präglat av denna ekonomiska osäkerhet. Tryggheten är på alla områden försvunnen, den ekonomiska grundvalen för familjebildning och bofasthet till 56