PROFETER stor del borta. Samtidigt hänger den nya krigsfaran som ett svart moln över hela den civiliserade världen. Efter det den stora världssvindeln genom krisen efter 1929 blivit uppenbar för alla sökes räddningen på så gott som alla håll mer och mer i en återgång till primitivare hushållningsformer. Den mest typiska av dessa är den nationella självhushållnings-tendensen, en annan återgången till jorden, som i allmänhet åtminstone ger sina brukare mat för dagen. Men finnes någon verklig räddning på dessa vägar? I mycket kan allt som skett betecknas som en intelligensens bankrutt. På denna punkt är Gibbs fullt ense med Romier, även om denne hellre använder uttrycket ”brist på förutseende”. I de flesta staters ledning har det uppenbarats ”en total brist på högre intelligens”. Och detta hänger otvivelaktigt samman med det rådande politiska systemet, framför allt med den parlamentariska demokratien. ”Folkets okunnighet under försagda ledare.” Det är systemets signatur. I viss motsats mot Romier synes Gibbs dock icke vilja vara med om att avskriva den politiska demokratien. Han väjer överhuvud gärna för alla längre gående konsekvenser och söker efter provisoriska lösningar. Han är trots allt temperamentsoptimist, tror på ”tidens”, ”livets” och ”sunda förnuftets” helande förmåga. Så även i politiken. Han kritiserar visserligen med yttersta skärpa demokratiens allmänna nivåsänkning. Och visserligen ha flertalet av de moderna diktaturerna varit nödvändiga följder av de demokratiska regeringarnas inkompetens. Men han tyckes dock åtminstone för Englands del tro på möjligheten att i demokratiens form få fram en ny elit. Ty intet är nödvändigare än skapandet av en ny och verklig aristokrati. Gibbs’ bok hör knappast till dem som besvara frågor. Författaren är ingen systematiker och föregiver sig icke att veta vilka banor världens utveckling måste komma att följa. Men han ställer frågor, och han ger dem en klar, lättfattlig men dock skarp belysning. Han är överhuvud en utmärkt journalist i ordets bättre mening — mindre tänkare än Romier eller Spengler, men vaken, lyhörd och framför allt ärlig. Han lägger fram ett balanskonto — så komplett och riktigt han mot bakgrunden av en vid världskännedom och stor erfarenhet kan göra det — och säger till publiken, framför allt den unga generationen: Så här ha vi ställt till — klara upp det! Var icke rädd för resoluta åtgärder! Men vi få icke uppge civilisationen. 57