Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Profeter - Anmälda böcker - Oswald Spengler, Jahre der Entscheidung - Moeller van den Bruck, Das dritte Reich - Lucien Romier, Si le Capitalisme disparaissait - Sir Philip Gibbs, Vägar till räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETER
stor del borta. Samtidigt hänger den nya
krigsfaran som ett svart moln över hela den
civiliserade världen.
Efter det den stora världssvindeln genom
krisen efter 1929 blivit uppenbar för alla
sökes räddningen på så gott som alla håll
mer och mer i en återgång till primitivare
hushållningsformer. Den mest typiska av
dessa är den nationella
självhushållnings-tendensen, en annan återgången till jorden,
som i allmänhet åtminstone ger sina brukare
mat för dagen. Men finnes någon verklig
räddning på dessa vägar?
I mycket kan allt som skett betecknas som
en intelligensens bankrutt. På denna punkt är
Gibbs fullt ense med Romier, även om denne
hellre använder uttrycket ”brist på
förutseende”. I de flesta staters ledning har det
uppenbarats ”en total brist på högre
intelligens”. Och detta hänger otvivelaktigt samman
med det rådande politiska systemet, framför
allt med den parlamentariska demokratien.
”Folkets okunnighet under försagda ledare.”
Det är systemets signatur.
I viss motsats mot Romier synes Gibbs
dock icke vilja vara med om att avskriva den
politiska demokratien. Han väjer överhuvud
gärna för alla längre gående konsekvenser
och söker efter provisoriska lösningar. Han
är trots allt temperamentsoptimist, tror på
”tidens”, ”livets” och ”sunda förnuftets”
helande förmåga. Så även i politiken. Han
kritiserar visserligen med yttersta skärpa
demokratiens allmänna nivåsänkning. Och
visserligen ha flertalet av de moderna
diktaturerna varit nödvändiga följder av de
demokratiska regeringarnas inkompetens. Men han
tyckes dock åtminstone för Englands del tro
på möjligheten att i demokratiens form få
fram en ny elit. Ty intet är nödvändigare än
skapandet av en ny och verklig aristokrati.
Gibbs’ bok hör knappast till dem som
besvara frågor. Författaren är ingen
systematiker och föregiver sig icke att veta vilka
banor världens utveckling måste komma att
följa. Men han ställer frågor, och han ger
dem en klar, lättfattlig men dock skarp
belysning. Han är överhuvud en utmärkt
journalist i ordets bättre mening — mindre tänkare
än Romier eller Spengler, men vaken, lyhörd
och framför allt ärlig. Han lägger fram ett
balanskonto — så komplett och riktigt han
mot bakgrunden av en vid världskännedom
och stor erfarenhet kan göra det — och säger
till publiken, framför allt den unga
generationen: Så här ha vi ställt till — klara upp
det! Var icke rädd för resoluta åtgärder!
Men vi få icke uppge civilisationen.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
